Myt 5: Självskadebeteende är smittsamt - därför bör man inte prata om det. Den här myten har faktiskt en kärna av sanning i sig, vilket kanske gör särskilt envis och svår att slå hål på. Självskadebeteende är förstås inte smittsamt på samma sätt som en förkylning, men i forskningsstudier har man sett att personer som skadar sig själva kan påverka varandra genom sina självskador. Man har exempelvis studerat patienter på behandlingshem och sett att om någon patient skadar sig själv, så ökar risken de kommande dagarna för att någon annan också ska göra det. Liknande effekter kan man se på exempelvis psykiatriska avdelningar. Därför har man ofta som tumregel att man inte bör klä sig på ett sätt som visar sår, för att undvika att trigga andra patienter. Den andra delen av myten - att man ska låta bli att tala om självskadebeteende - är nog den svåraste att förhålla sig till. Självklart måste vi prata om självskadebeteende, hur ska vi annars lära oss hur man på bästa sätt kan bemöta och behandla problematiken? (det är ju bland annat därför IKOS finns!) Däremot verkar det spela roll HUR man pratar om självskadebeteende. När det gäller självmord så brukar men rekommendera att undvika att beskriva handlingar detaljerat. Det är ett gott råd också när det gäller självskadebeteende. Genom att prata mer om orsakerna bakom självskadorna, än de fysiska såren, kan man prata om självskadebeteende på ett sätt som inte har samma smittorisk. Man bör också undvika att publicera bilder på självskador, på saker man kan skada sig med (media har tyvärr en förkärlek för att publicera bilder på blodiga rakblad), eller skriva romantiserande om självskador. Genom att undvika de här fallgroparna kan man prata om självskadebeteende, öka kunskapen och i förlängningen skapa en bättre tillvaro för de drabbade.
Posted on: Mon, 18 Nov 2013 18:45:00 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015