Den tisdag, 29 oktober 2013 19:25 skrev Oss Alla : Man brukar prata om att tänka utanför boxen. Jag har vuxit upp mellan boxarna. Jag flyttade med min familj till Sverige 1985 från Iran. Mamma och pappa sålde allt de hade för att skapa ett nytt liv för oss i det nya landet. Abba, Bergman och Olof Palme. Vi kom till en flyktingförläggning i Trelleborg där människor väntade på att antingen skickas hem till tortyr, krig och ovisshet eller få ett nytt blad att skriva berättelsen om sina liv på. Det fanns våningssängar, gemensamma kök och jag minns att min mamma rökte Gul Blend och pappa att spelade schack med Saddam Husseins före detta general. Det var som ett kollo förutom den skillnaden att ingen ville åka hem. Mina föräldrar köpte en ordbok och postit-lappar och tatuerade det gemensamma kökets väggar fulla med gula lappar med svenska ord på. De bakade bröd och förhörde varandra på glosor. Jag däremot lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Jag köpte Lucky Luke, Tintin och Kalle & Anka för 50 öre styck på loppmarknaden och låg i min säng och bläddrade. För att undvika mardrömmarna om skyddsrum och krig låg jag och skummade i fantastiska skildringar av Ankeborg, Gotham City, Springfield. Jag växte upp i ett mellanrum mellan Sverige och Iran, mellan mina föräldrar och det nya landet, mellan Ankeborg och Göteborg. Vissa pratar om att tänka utanför boxen. Jag växte upp mellan boxarna. Under hela min skolgång blev jag mobbad av två grupper: de etniska svenskarna mobbade mig för mitt svarta hår och för att mina föräldrar pratade bruten svenska och svartskallarna mobbade mig för att jag pratade perfekt svenska och hade höga betyg. Jag var inte utanför. Jag var mellanför. Mellanförskapet hade dock sina fördelar. Jag blev bra på att lyssna, på att anpassa mitt språk, på att ställa frågor, på att hitta sätt att passa in. Men jag såg också varför de olika grupperna inte förstod varandra. Jag kunde se hur min mammas egna fördomar gentemot svenskar blev ett hinder för att ta sig in, jag kunde se förklädd rasism i form av stödinsatser för barn med invandrarbakgrund och hur människor i olika grupper som egentligen ville väl inte gjorde saker som gynnade mötet, integrationen. Men vad fan skulle jag göra åt saken även om jag såg det. Jag var ett barn. Jag hade mina egna problem. Jag var fullt upptagen med att inte få stryk, få bra betyg och ta reda på vem jag var. Iranier eller svensk. Tecknad eller otecknad. Innanför eller utanför. Under hela min barndom ville jag vara svensk. Under hela min tonårsperiod ville jag vara iranier. Jag var blatte i både länder. I Sverige var jag inte svensk nog och när jag åkte till Iran för att besöka släkten blev jag kallad för turist. Frågorna trängdes i min skalle. Det enda sättet för mig att få luft, att kunna bearbeta det jag tänkte på, var att skriva. Jag har alltid skrivit. Det har varit det enda sättet för mig att förstå mig själv, att förstå världen. Jag har skrivit dikter, seriestrippar, noveller, romaner, låttexter, krönikor, filmmanus, teatermanus, artiklar, blogg, långa Facebookstatusar. Allt. Jag skriver om allt för att veta att jag finns. För att förstå. Och skrivandet har hjälpt mig genom mörka tankar, genom förvirring och genom mellanförskapet.Jag stod på scen och läste dikter första gången när jag var 16 år gammal. Jag har jobbat som journalist på Sveriges television och Sveriges radio, skrivit böcker och gjort musik i snart tio år. Jag använder social medier för att ställa frågor, ta reda på vad människor tänker och känner och för att fortsätta försöka förstå världen och mig själv. Till slut började mellanförskapet kännas okej. Jag började hitta fler som var som jag. Fler som växt upp mellan väggarna. Inte bara för att de var födda i ett annat land, på en annan planet, flytt från en serieteckning till den otecknade världen utan även de som växt upp i trygga, svenska hus men ändå inte känt som att de hörde hemma exakt där. Ju fler vi blev desto mer okej kändes mellanförskapet. En dag sitter jag plötsligt i mitt hus vid havet i en av Sveriges mest välbärgade kommuner. Jag är en etablerad journalist, entreprenör och artist. Jag driver ett eget företag och har anställda. Jag har ett socialt nät av nära vänner och bekanta. Folk vet vem jag är och vad jag går för. Min dotter ligger och sover på nedervåningen. Hennes blonda mamma sitter bredvid mig i soffan och försöker uppmuntra mig till att se det omtalade Järnrörsklippet på Expressens hemsida. Klippet visar ett gäng överförfriskade sverigedemokratiska politiker och en svensk standup-komiker med invandrarbakgrund. Det är stökigt och bråkigt. Plötsligt lutar sig en av politikerna fram till komikern och säger: Det här är inte ditt land.De hotfulla orden tidigare, när de skrek babbe och hora, det gjorde mig irriterad men det är jag van vid. Nu hände något annat. Jag pausade klippet och kände hur kroppen spändes som i en båge. Jag spolade tillbaka. “Det här är inte ditt land.” Jag kände hur det brände i ögonen, en stor klump växte fram i bröstet. “Det här är inte ditt land.” Jag stängde ner datorn och skrek rakt ut. Min dotter vaknade. Min dotters mamma försökte trösta. Det brast för mig. “Det här är inte ditt land.” Dagarna efter gjorde jag som jag brukar. Jag skrev. Det är vad jag kan. Jag skrev. Om hur det kändes. Om sorgen. Om minnena som bubblade upp till ytan igen. Om känslorna av att bli jagad av killarna med kängor och bombarjackor över skolgården. Känslan av hur svartskallarna slängde grus på mig. Allt kom upp och allt blev text. Oron för min dotter. Oron för Sverige som land. Långa berättelser på Facebook. Folk delade mina statusuppdateringar, mailade mig, kommenterade. Skrev ned egna berättelser och delade egna minnen. Plötsligt satt jag med över 300 mail där människor från hela Sverige undrade vad det var jag höll på att sätta igång och att de gärna ville vara med. Jag förstod inte vad som hände. Folk ringde plötsligt och undrade om jag behövde hjälp med mitt projekt, om jag behövde lokal, pengar, stöd. Jag förstod ingenting. Jag ringde Kajsa Balkfors som hade jobbat som Vd för Cirkus Cirkör och som jag visste var duktig på komplexa samtal, jag ringde Gustaf Fridolin vars engagemang i mångfaldsfrågan var känt och jag ringde min vän Timbuktu som skrivit en hel del låtar på ämnet. Jag frågade dem om råd. Vad ska vi göra? Folk behöver något mer. Det politiska samtalet räcker inte. Människor behöver ses och prata om de här sakerna. De behöver prata om rasism, olikheter, om Sveriges framtid. Om vilket land vi ska leva i. Om varför det vi gör nu inte räcker. Mina vänner föreslog att vi skulle samla människor. Hjälpa dem att prata. Hjälpa dem att lyssna. Skapa en ny form av samtal.Så vi gjorde just det. Vi samlade 60 personer i ett rum på riksdagen den 29:e december 2012. Vi avsatte 12 timmar för att prata om Sverige 3.0. Vi menade på att Sverige 1.0 är ett land där alla helst ska vara så lika som möjligt. Där såna som jag och min dotter inte är välkomna. Där varken Gustaf, Kajsa eller Timbuktu får plats. Sverige 2.0 är det vi lever i idag. Där det finns olika sidor men de slåss mot varandra. Det är en fight. Debatt. Krig. Det ska koras en vinnare. En sida som har rätt. De andra har fel. De blir kallade för blattar, rassar, babbar, horor, nassar, svennar. Vi ville prata om Sverige 3.0. Ett land där vi pratar MED varandra. Där vi lyssnar. Där intentionen inte är att vinna utan att försöka förstå. Förstånd istället för motstånd. Närhet istället för avstånd. Samtalet i riksdagen 29:e december började med att alla fick berätta om varför de var där och vad de förväntade sig. Målet med detta är att redan i början försöka lyssna och förstå var människor kommer ifrån. Vi fortsatte med att skapa gemensamma förhållningsregler om hur vi ska lyssna på varandra och hur vi ska respektera allt ifrån tid till att inte använda mobiltelefoner eller citera någon i sociala medier med namn.Samtalet kretsade kring vilket Sverige vi vill leva i, när vi upplevt utanförskap och hur vi vill bemöta och bli bemötta av andra människor. En av de frågor som skapade mest energi och känslor var frågan “ Vad händer när du kallar en människa för rasist?”Det som gjorde de 12 timmarna så starka var också hur människor hjälptes åt med praktiska saker, hur städning, matinhandling och logistik löstes av deltagarna tillsammans. Hur vi löste problem ihop, en av deltagarna filmade, en annan fotade, en gick upp och läste en dikt efter middagen och en annan körde ett kort yogapass för de som ville.I slutet av kvällen samlades vi i samma cirkel och deltagarna fick berätta om vad de tog med sig därifrån och hur de tänker ta vidare dessa samtal. Någon berättade om hur han aldrig tidigare hade velat kalla sig svensk men att han nu gjorde det med stolthet. En annan person berättade att hon hade blivit väldigt tagen av att lyssna på en ung killes berättelse om sitt liv och att hon nu förstod mer om varför det kan uppstå sådana avstånd. Två riksdagmän berättade att de hade upplevt något de aldrig upplevt förut och att de aldrig tidigare hade haft samtal med sådant djup i riksdagen tidigare.Jag, Kajsa och Nanna lovade att vi skulle fortsätta skapa dessa forum och samtal. Vi lovade att fortsätta med Sverige 3.0. Och det har vi gjort. Sedan dess har vi haft en handfull samtal under Sverige 3.0. Sverige 3.0 är ett nätverk bestående av fria individer som vill skapa ett närmre land och en närmre värld. Vi är inte knutna till något företag, organisation, politiskt eller religiöst förbund. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Målet är att fortsätta i minst 500 år till. För att gå från 2.0 till 3.0. Ett land och en värld där vi lyssnar för att skapa mer närhet och mer förståelse. Den 5:e november är det dags för Sverige 3.0 i Göteborg. Du kan anmäla dig på och läsa mer om samtalet på sv3rige.se och välja om du vill vara med i 4, 8 eller 12 timmar. Har du några frågor så mailar du till [email protected] Och tack till dig som fortsätter samtalet. Till dig som delar den här texten. Som sprider den på Facebook och Twitter. Tack till dig som anmäler dig och avsätter tid för att prata med andra människor. Tack för att du bjuder in dig själv, sprider det i ditt nätverk och bjuder in dina vänner. Det är du och jag som kommer att göra skillnaden. Det är vi som är Sverige. Det är vi är som kommer att skapa Sverige 3.0. Peace.
Posted on: Tue, 29 Oct 2013 20:16:54 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015