”Du svek mig, Daniel. Du var den sista jag trodde skulle svika mig!” skrek hon till mig samtidigt som tårarna rann ner för hennes kind. Jag gick i nian och tjejen som satt framför mig inne på en hamburgerestaurang i Västerås var någon jag hade varit kär i några år. Någon gång i sjuan lovade jag mig själv att om jag inte blev tillsammans med henne skulle jag inte ha någon annan. Jag höll det löftet i minst 1,5 år. Vägrade bli kär i någon annan. Vägrade, men minns inte om jag lyckades helt. Jag törstade ihjäl efter kärlek. Efter romantik. Om jag är en obotlig romantiker idag så var jag det mer då. Åtminstone inom mig men kanske gav jag inte det intrycket. Vi blev till slut tillsammans. Och nu skrek hon ut sin besvikelse över att jag bara några veckor efter gjort slut. Jag vaknade en natt bredvid henne. Månen lyste in i hennes rum. Jag satte mig upp vid sängkanten och sträckte mig efter hennes cigarettpaket. Trots att jag inte rökte kände jag plötsligt ett sug efter att göra det. Det gjorde mig orolig. Jag fann henne perfekt, vacker och mystisk. Men något sa till mig i just det ögonblicket ... att jag behövde gå vidare. Än idag vet jag inte varför. Samma dag bestämde jag mig för att avsluta nästan två års längtan. Samma dag gick jag vidare. Jag gav inte någon riktig förklaring. Hur skulle jag kunna det, när jag inte visste varför. Bara en stark känsla. Och jag följer alltid min magkänsla. Stigar korsas av anledningar vi inte alltid kan förstå och går ibland isär av skäl vi inte alltid kan rå över. Vi kan sitta vid kanten av vår egen och undra vart den leder, eller så reser vi oss upp och går den hela vägen. Men din stig, är din egen. Hon är ett vackert minne. En sol som alltid lyser starkt på min stig. Hennes tårar var äkta, hennes besvikelse stor, så även min kärlek till henne. Men stigar går isär ... och någonstans på vägen faller bitarna på plats. Ibland kan det finnas mer kärlek i en adjö, än i att stanna kvar.
Posted on: Wed, 23 Oct 2013 07:42:23 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015