Förintelsen och brott mot mänskligheten under kommunistiska regime Det uppfattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om människans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kommunistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli påminda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofattbart grymt. Gemensamt för dessa invändningar mot en jämförelse är att ”jämföra” uppfattas som mer eller mindre synonymt med ”likställa”. Jämförelsen har ibland också lett till slutsatsen att nazism och kommunism är jämbördiga. Ibland handlar den helt enkelt om vilken sida som var värst, vem som förtjänar hårdast dom av eftervärlden. Men en jämförelse innebär inte med nödvändighet att man jämställer de saker man jämför. Jämförelser görs i allmänhet inte mellan saker som är helt olika varandra men inte heller mellan saker som är identiskt lika. Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kommunismens brott mot varandra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mellan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra. Förintelsen brukar ses som själva sinnebilden för mänsklig ondska och som en katastrof utan motstycke. Frågan är inte här huruvida det stämmer eller ej utan om det innebär att inga jämförelser får göras mellan den och andra händelser. Vi brukar ju anse att det finns viktiga lärdomar att göra av Förintelsen och att den måste bli ihågkommen för att inte upprepas. Men det betyder att vi måste kunna göra jämförelser mellan den och saker och ting som sker i vår samtid. Även om Förintelsen var ett uttryck för mänsklig ondska orsakades den inte av någon irrationell handling. I så fall behövde vi inte oroa oss lika mycket för att något liknande skulle kunna ske igen. De flesta håller säkert med om att nazisternas handlande inte var ologiskt i ljuset av deras antisemitism och radikala vilja att förverkliga en rasistisk utopi. Vi måste rimligtvis kunna jämföra andra händelser med förintelsen eller åtminstone med inslag i den. En invändning mot jämförelsen mellan just nazism och kommunism som ibland hörs är att nazismen redan som ideologi är rasistisk och antisemitisk och förnekar människors lika värde, medan kommunismen som ideologi tvärtom förespråkar en radikal jämlikhet för alla. Kommunismen stämmer i det avseendet bättre överens med de värderingar som är allmänt omfattade i dagens samhälle. Denna invändning har i sin tur kritiserats för att inte ta någon hänsyn till det faktiska utfallet av försöken att införa kommunismen i olika länder. Blir brott mot mänskligheten mindre avskyvärda därför att de förövas med ”goda” avsikter? En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena. I vilket fall som helst behöver en jämförelse mellan de nazistiska och kommunistiska systemen inte förutsätta vare sig att de är likvärdiga eller att de inte är det. Jämförelsen förväntas visa både likheter och skillnader mellan dem. En viktig skillnad har redan nämnts: nationalsocialismen vill redan från början utrota vissa biologiskt bestämda kategorier av människor. Kommunismen är däremot i princip universalistisk och talar visserligen om revolution med våldsamma medel, men inte om att fysiskt utplåna kategorier av människor. I centrum för nazismens ideologi står rasen, i centrum för kommunismens klassen. En klass kan utplånas utan att dess medlemmar dödas, men det gäller inte för en ras eller etnisk grupp. Men det har också påtalats betydande likheter mellan nazism och kommunism: båda är antiliberala ideologier som anser att individen helt måste underordna sig kollektivet. Båda vill skapa vad de ser som det perfekta samhället genom att utplåna allt det gamla som står i vägen för detta samhälle. Båda drömmer om ett enat samhälle utan inre konflikter. Båda tror sig veta vad som är historiens mål och anser våld mot dem som står i vägen för detta mål vara berättigat: ”borgare” och ”kontrarevolutionärer” i kommunistiska stater, judar och Untermenschen i den nazistiska. Båda kan ses som ett slags ”politiska religioner”, som delar in världen i ont och gott utan utrymme för kompromisser, och utlovar ett paradis för de troende. Förutom själva ideologierna kan de samhällssystem de bar upp jämföras. Totalitarismteorin har framhållit ambitionen att utöva total kontroll över befolkningen. Strävan att bestämma alla människors föreställningar och omsluta hela deras liv går igen överallt. Betoningen av folkgemenskapen och viljan att mobilisera folket leder till en stark markering av fienden. Bakom varje motgång eller misslyckande döljer sig en ondskefull sammansvärjning iscensatt av yttre makter eller av förrädare inom landet. En atmosfär av misstänksamhet och rädsla byggs därför upp. Det har sagts att den tysk som hade ”arisk” bakgrund och höll sig undan från politik kunde känna sig relativt trygg i det nazistiska Tyskland. I de kommunistiska staterna, i synnerhet Sovjetunionen, var å ena sidan ingen förutbestämd att dö, men å andra sidan kunde ingen heller känna sig säker. Det är svårare att påvisa en medveten avsikt att döda i de kommunistiska fallen. Om sovjetregimen har sagts att den inte hade som mål att utrota människor, men däremot var den fullt villig att acceptera miljontals offer för att kunna förverkliga sin politik. Detsamma torde kunna gälla för Kina, medan det i Kambodja verkligen kan ha funnits en avsikt att döda människor i stor mängd. Men frågan är hur stor skillnaden är mellan att vilja döda människor och att handla på ett visst sätt i medvetenhet om att miljoner människor kommer att dö på grund av det. Det är också intressant att jämföra den historiska bakgrunden till bolsjevismens respektive nationalsocialismens uppkomst och erövring av makten. Båda tog makten i samband med ett krig eller en kris, i bolsjevikernas fall första världskriget och i nazisternas den stora 30-talsdepressionen. Dessa samhällskriser bröt ner det etablerade politiska livet och öppnade för nya och mer extrema politiska riktningar. Enligt historikern François Furet färgades också båda av erfarenheten av första världskriget och en påföljande våldsbenägenhet, kollektivism och avsky för den borgerliga liberalismen. Det kan också ha funnits förutsättningar som föregick kriget: både Tyskland och Ryssland var fram till första världskriget auktoritära imperiestater med en stark byråkrati och militarism. Tyskland prövade visserligen på parlamentarisk demokrati under 1920- och det tidiga 1930-talet, men styrelseformen hann knappast slå rot. Det har understrukits att de totalitära rörelserna lärde sig av varandra. Mussolini och Hitler tog efter de sovjetiska kommunisternas metoder, både vad gällde massorganisation, propaganda och terror. De använde sedan dessa metoder i kampen både mot det gamla samhället och mot kommunisterna. I viss mening, har Richard Pipes hävdat, blev förintelsen på så vis en av många oförutsedda följder av ryska revolutionen. Vissa historiker har velat förklara nazismens förutsättningar med en ”obalanserad” moderniseringsprocess, där den tekniska och ekonomiska moderniseringen gått mycket snabbare än den sociala och politiska. Detta kan även sägas om Ryssland, fastän inte i lika hög grad som om Tyskland. Denna förklaring har dock ifrågasatts, eftersom den tycks förutsätta att det finns en sorts modernisering som är den ”rätta” och att olika moderniseringsprocesser måste följas åt för att resultatet skall bli lyckat. Det finns även forskare som har menat att moderniseringen i sig skapar förutsättningar för totalitarism och att det speciella med Tyskland och Ryssland inte så mycket har varit hur moderniseringen gick till där utan att den blev så snabb och omvälvande. Enligt denna teori kan individualiseringen i det moderna samhället bryta ned de traditionella institutioner som existerar på nivån mellan individen och staten: familjen, kyrkan, bygemenskapen med mera. Brottet skapar ett tomrum i människors liv, ett tomrum som totalitära stater försöker fylla genom att utsträcka statens makt över individerna. Utan institutioner på mellannivå blir det också lättare för staten att ta sig mer makt. Det fanns förvisso också betydande skillnader mellan Ryssland och Tyskland: Tyskland var ett mycket mer ekonomiskt och industriellt avancerat samhälle än Ryssland, och det hade starkare traditioner av rättsstatlighet och maktdelning. Tyskland hade till skillnad från Ryssland en stark fackföreningsrörelse, och kejsarmakten var inte lika dominerande som i Ryssland före första världskriget. Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson talar i Folkmordens historia om förintelsen som det ”paradigmatiska” folkmordet. Den sovjetiska terrorn blir det ”signifikanta andra” folkmordet därför att den var så mångtydig, ägde rum under så lång tid och riktade sig mot så många olika grupper. Därmed vill de ha sagt att det framför allt är dessa båda händelseförlopp som jämförs med varandra när man vill förstå folkmord och brott mot mänskligheten. För att anknyta till början av denna text kan en kategorisk ovilja att jämföra förintelsen och kommunistiska regimers terror försvåra en djupare vetenskaplig förståelse av folkmord och brott mot mänskligheten som generella företeelser. Förintelsen skedde under en begränsad tidsperiod och riktade sig mot tydligt utpekade, etniskt definierade grupper av människor. Eftersom FN:s folkmordskonvention är utformad med förintelsen som mall är de händelser som har definierats som folkmord, såsom massakrerna i Rwanda 1996, sådana som liknar förintelsen i dessa avseenden. De har dessutom alla ägt rum i samband med krig eller inbördeskrig. Detta stämmer inte för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten: etniskt definierade offerkategorier förekommer förvisso även här, men de socioekonomiskt definierade kategorierna har i allmänhet varit viktigare. Brotten har till största delen förövats i fredstid. De har också, utom i Kambodja, ägt rum under lång tid, under flera årtionden, om än i vågor. Vi behöver helt enkelt både kunskap om Förintelsen och om de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer för att stå så väl rustade vi kan mot hotet om nya massmord.
Posted on: Wed, 20 Nov 2013 15:54:36 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015