Hon satt på klippan av den öde stranden, för henne ändlös oceanen låg Det blida ögat skymde hon i handen och oavlåtligt emot östern såg Hon var så ung, så skön jämväl i åren med ljusblå ögon, ja, ett hår av gull Linnea lik uti Nordens korta vårar så ljuv hon var, så ren och oskuldsfull När morgonsolen sina strålar blänkte på österns sky, hon ren på klippan satt Hon satt där mången gång, när sol sig sänkte, och mången ljuv balsamisk sommarnatt Kära dotter min, mig tyckes som du sutte en ensam fågel uppå böljan blå Din kind är våt, det stormar hårt därute Kom in, han kommer ju ej förr ändå Din lyra hänger stum på brustna strängar, din myrten vissnat, ja din fågel dör Hörje den sång som just bland berg och ängar Sjung den, du har ju mig att sjunga för Men dottern log, hon vinkade med handen Förlåt, jag kan ej sjunga, moder kär, men när som böljan stillnat har vid stranden, då finner du mig icke mera här Förty jag drömde samma natt han farit, hur jag med honom på hans fartyg stod Storm ifrån nordan hela dagen varit bakom en molnvägg, solen sjönk i blod Han slöt mig till sitt bröst, fast tårar runno på mina kinder och fast munnen log Då fick jag se två vita fåglar flögo lik andeväsen framför skeppets bog Men skeppet kryssade med fulla segel och kastades av stormen av och an Jag sporde då vem dessa fåglar voro De äro mina budskap sade han De följer mig hän över vida haven likt goda andar sända utav Gud och när jag en gång själv sänks ner i graven, jag sänder en av dem till dig med bud Att du skall veta, vad min tid är liden Förlåt min älskade och gråt ej så Hur våra öden växlas här i tiden, vi träffas väl till sist hos Gud ändå Han kysste mig men knappt var kyssen brunnen på mina läppar, förrn min dröm var slut Min dröm en morgondimma lik försvunnen och jag står åter ensam som förut Och därför moder sitter jag vid stranden och ser mot östern vor hans skepp försvann Men när som böljan frusit till vid stranden, hans bud skall komma eller också han Men sommarn gick, ja, det blev åter hösten, ja, det blev höst ännu bland Nordens fjäll Blodröda skyar brunno uti östern och brasan sprakade på spisens häll Ren vintern spiran tagit har i Norden och löven viskas bort av vintervind I vita flingor snön flög över jorden men ännu vitare var flickans kind Hon grät ej mer, hon står med tårlöst öga lik marmorstoden på en älsklings grav Den yttre världen brydde henne föga Vad visste hon väl mer vad glädje var? Det blev så tungt, så mörkt i hennes sinne, där drömmande hon vid sin slända satt och låg var stugan, det blev kvavt därinne, hon smög sig ut en kall novembernatt Hon satte sig på klippan invid stranden, där som hon suttit har så mången gång Den trötta pannan stötte hon i handen och lyttade till nordanstormens sång En liten stjärna uppå himlen blänkte I havets djup, hon såg sin bild däri Det vita skummet över klippan stänkte och stormen röt med ökat raseri Morgonsolen skyltes opp vid himlaranden och böljan rullade mot stormens hot och av en havsvåg sköljdes upp på stranden ett bleknat lik tätt invid jungfruns fot Och solen sken på hans bleka panna och på hans evigt brustna ögonpar Men ännu blekare var lilla Anna, hon visste ju vem som den döde var Hon slöt sig till hans bröst. Ej tårar runno på hennes kinder, ty hon gråtit nog, men hennes läppar på hans läppar brunno men döden återgav ej vad den tog Då bröt från hennes bröst en blodström neder, den sista purpur över snön sig ljöt, på bädd av rosor lade hon sig neder med huvud lutat mot sin älsklings kind Hon bad en bön, ja, hennes bön den hördes av mästaren högt upp i himmelrik och hennes själ med hans till himlen fördes och morgonsolen sken på tvenne lik De lagde dem i samma grav vid stranden för deras barndoms välbekanta hav och vem som vill kan ännu se vid stranden de båda ungas snart förfallna grav
Posted on: Mon, 23 Sep 2013 20:07:50 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015