I allmänhet ligger det något oroande i en journalistik vars sätt att fungera förstorar upp det försvårande och undervärderar det förmildrande. Att den gärna trycker på det fördömande och undviker det förklarande. Skillnaden mellan normal granskande journalistik, kampanjjournalistik och ren ledarsidesaktivism suddas då ut. Mer specifikt så vet jag inte hur stämningen är inom moderaterna, eftersom jag har lämnat alla politiska uppdrag. Men jag anar och tror mig veta att personer slutat av en rad olika skäl, precis som på de flesta arbetsplatser. Och enstaka anonyma mediauppgifter om motsatsen ändrar inte den föreställningen, särskilt inte när partiledarens pressfolk pekar på att det är så. I tider av pressade opinionssiffror kommer ibland intern frustration, ibland parad med kritik av t.ex kommunikation och tydligen också extern kritik mot person. Aftonbladets ledare tycker, om jag förstår det rätt, att redan det faktum att Fredrik Reinfeldt umgås med Kent Persson är nog för fördömanden. Det närmar sig nyanslös förkastelse av en människa. Delar av media fungerar så att uppfattas en politiker vackla eller ligga ner så börjar man banka. Cecilia Stegö Chilo, vars berättelse jag bara läst om, skrev en läsvärd text om detta på Facebook för något år sedan. Den första kritiken, korrekt eller inte, följs upp med förtroendemätningar, rundringningar och påstått nya anklagelser. Anonyma påståenden är vanliga. Målet är alltid att fälla, aldrig att fria. Vad som finns bakom just detta - om kritiken mot Kent Persson är korrekt, eller om det hela tvärtom är en anka - gör jag inte anspråk på att kunna reda ut. Däremot vet jag att anonyma anklagelser inte sällan saknar substans. Och att den kommande valrörelsen sannolikt kommer att bli smutsig. Tyvärr.
Posted on: Tue, 08 Oct 2013 09:27:07 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015