I morse tog vi långpromenaden vi brukar ta, inte exakt samma varje gång, men nästan, lite lagom autistiskt bara. Ingen semester än, inte ens ledig lördag, inget kanonväder direkt, kanhända regn i luften, snudd på lite duggregn nästan, långärmeväder och en sol som leker tittut bakom molnen – men likväl en ledig sommarförmiddagsmorgon när lukten av sommar ligger som en välkommen giftgas över hela tillvaron, en lukt som absorberas av hela kroppen tills man själv är övertygad om att man luktar såpass mycket sommar att om man kunde färdas i tiden och dyka upp framåt jul, skulle alla slänga sina julklappar åt helvete eftersom de skulle tro att det plötsligt blivit sommar när man kliver in i rummet. Kanske inte, men det luktade sommar, det gjorde det. Tyckte jag. Och det är på lediga vårochsommarförmiddagsmorgnar vi brukar ta promenaden, i alla fall ibland, jag och min yngste son Sixten, och föralldel hunden, men det är ändå en promenad på tu man hand, far och son. Den här gången var en såndär sällsynt gång när stressnivån faktiskt ligger på oslagbara noll, när allt får ske i den takt det sker, en såndär gång när jag blir smockefull av kärlek till sonen, kärlek till naturen och till livet i stort. Det är vid sådana här tillfällen man egentligen ska ut och fiska, far och son, har jag förstått. Jag gillar att fiska, men dels är Sixten för liten för att det ska bli avslappnat att stå nära vattnet, dels har jag ingen båt, dels har jag på tok för liten vänskapskrets för att där ska rymmas nån båtägare som spontant ringer upp och frågar om man ska med, och sist, men kanske främst, är jag inte helt bekväm med att bryta nacken av den fångade fisken genom att stoppa in fingret i munnen på den och knycka till. De gånger jag har fått ta död på fisken själv har jag istället vänt bort blicken, hållit fast fisken med ena handen, och med andra handen likt Norman Bates huggit fisken med kniven tills jag vågat lita på att den är fullkomligt hädangången. Så vi kör promenader istället, utan ond bråd abborrdöd, vi kör kvalitetstidspromenader, far- och sonpromenader där vi kan connecta lite sådär extra. Det är Sixten, och i viss mån hunden, som styr, som avgör när vi ska stanna eller gå vidare, och lyckas man finna sig helt och fullt i den dealen är det otroligt befriande. Man skulle nästan kunna säga att vi carpediemar där litegrann, att vi är i det idag så hett eftersträvansvärda och ivrigt jagade nuet. Sixten vill stanna på en lekplats. Det får han. Samtidigt som han sitter och gungar på en såndär gunghästmotorcykel som är fäst på en stor spiralfjäder, passar jag i mitt carpediemande på att titta upp på trädet som står intill. Det är mitt favorithöstträd, lönnen, som förvisso inte är ett helt oävet sommarträd heller. Jag fylls återigen av kärlek till en hel massa saker, till Sixten, till alla mina barn, till barndomen och livet i allmänhet. Barndomsnostalgin sköljer över mej och jag tankereser tillbaka till en tid när barnens tillvaro inte presenterades som en klickbar meny på en skärm, när barnen fick använda fantasin på ett helt annat sätt, och jag minns plötsligt hur roligt jag och mamma hade med lönnens klyvfrukter – de där som man kallar lönn-näsor, och se där! Marken var full av dem, och jag känner prompt att jag måste dela med mej av denna erfarenhet till min son. ”Sixten!” Inget svar. Han gör brummljud och tittar inte ens åt mitt håll, men jag ger mej inte, tar upp en lönn-näsa och sätter fast den på min egen näsa. ”Kolla på pappa, Sixten!” Han brummar vidare, tittar rakt fram, vilket ju i och för sig är helt rimligt när man är ute och kör motorcykel. Jag tänker att han kanske ändå är mottaglig och lyssnar, men bara låter bli att titta just nu. Jag sätter mej på huk vid sidan av motorcykeln och berättar vidare. ”När jag var liten brukade jag och min mamma sätta på sig sånahär. Det är lönn-näsor. Kolla! Kommer från trädet där.” Innan han vänder sig om hinner jag börja studera min lönn-näsa och med en begynnande känsla av besvikelse undra vem som kom på idén att sätta dem på näsan. För det första liknar det inte ens en näsa och om det skulle göra det, så syns ju ändå den vanliga näsan mer, vilket gör att effekten av en ny annan konstig näsa helt uteblir. Resultatet och hela upplevelsen är en grej på näsan bara, en dessutom helt ointressant grej på näsan, något som Sixten förmodligen inser när han med tämligen uttryckslös blick och med nästan förmyndande röst äntligen vänder sig om mot sin stelt hukande och förundrat skelande far. ”Men nu tar vi bort den”, säger han bara, tar loss den och släpper ner den på marken. När vi kommer hem tar Sixten fram sin mammas laptop och säger att han vill se på Youtube. Det får han.
Posted on: Sat, 29 Jun 2013 21:29:14 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015