Jag läser en text om protesterna mot LSS-boende i Södertälje och reflekterar. Det ansvar vi föräldrar med helt friska barn har är att ge dem en bra uppväxt, ta hand om dem, men också att vara beredd att släppa taget när de är redo att stå på egna ben. Att ha ett allvarligt funktionshindrat barn måste vara en livslång skräck från det att barnet föds. Oavsett funktionshinder så älskar man barnet och tar hand om det, men det måste kännas obehagligt att veta att man som förälder en dag kommer att försvinna – och att barnet då inte kommer att kunna klara sig själv. Då kan man känna sig glad över att bo i ett välfärdssamhälle. Men trots det vet man att någon måste slåss för barnets rättigheter i systemet, se till att boende och stöd fungerar. Jag antar att man känner sorg och oro när man möter attityder som i Södertälje. Någon får gärna inrätta ett LSS-hem i mina kvarter. Bostadspriserna (som de berörda verkar oroa sig över) i East Village lär inte påverkas av det. PS: Jag känner dock ingen respekt för de ”fb-revolutionärer” som raljerar över att berörda villaägare oroas över huspriserna. Vem vet – kanske är det någon som med stor ansträngning lyckats göra bostadskarriär, från en betongförort till ett trevligt villaområde. Kanske har de lån upp över öronen. Kanske inser de att de aldrig kommer att kunna flytta till ett större hus när barnen blir fler. Kanske, eller rentav sannolikt, skulle ”fb-revolutionärerna” tycka samma sak om de vore i samma läge.
Posted on: Sat, 03 Aug 2013 09:25:57 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015