Jag såg just en film genom ett slags dubbelseende. Mitt ena öga såg filmen Ego som var en ointressant, förutsägbar, färgätlig, bristande i originalitet men sentimental och milt känslomässigt engagerande film. Ett adekvat sett att mörda 102 minuter och några hjärnceller på, men inget jag skulle rekommendera. Mitt andra öga såg filmen Ego, som var en smart självparodi och framförallt en bitande satir över det svenska samhällets brister och tomma pretentioner. Samtidigt som filmen hanterade lasten av ytlighet och fördomar så var i princip alla karaktärer i den smala, bildvackra etniska svenskar (med undantag för doggie doggie litos kameo). Medans filmens karaktärer talade om vikten att våga ha innehåll i kulturuttryck, så var filmen i sig helt utan substans och själ. Denna tvetydighet var självklart inte menad från filmskaparnas sida. Den var icke desto mindre en smart satir på det moderna Sverige, trots att detta inte var avsikten. En absurd och mörkt ironiskt företeelse, som en clown som i depression över att aldrig locka till skratt tar livet av sig på ett oavsiktligt hysteriskt roligt sätt. Jag beskrev nog just metaforiskt doggie doggie litos hela karriär, den här filmen ger mig ständigt så många nya nivåer. Ego fick mig att tänka på en gammal svensk statligt utgiven bok i hur man skulle göra för att dela in folk i olika raser samt vilka raser som var farligast. Boken kom från den mörka tiden i svensk historia då vi ägnade oss åt rasbiologi och tvångssterilisering. Den boken hade med det gamla ordspråket att man ”inte ska döma en bok efter omslaget” , utan att den insåg ironin i detta uttalande, då boken i sig inte gjorde annat än att gå på människors utsida. Boken var ju dessutom en produkt av ett extremt fördomsfullt samhälle och skulle inte existera om detta samhälle därutöver inte var helt moraliskt barockt. Precis som Ego. Jag vill förtydliga att jag inte menar att Ego är en lika stor skam för Sverige som när vi institutionaliserade rasism och tvångssteriliserade minoriteter. En sån jämförelse vore minst sagt en överdrift, det forna Sveriges förtryck var ofattbart ondskefullt men Ego har ju för bövelen med Josefin Crafoord. En av dom människor som får mig att vilja sterilisera mig själv, inget barn ska behöva växa upp i samma värld som Crafoord. Det bästa momentet i Ego måste vara det centrala dramat och karaktärsutvecklingen, nämligen att hjälten kommer över sin ytliga förkärlek till att enbart älska snygga, smala, långa blondiner. Så att han mot alla odds nu i sitt upplysta tillstånd kan bli tillsammans med en söt, smal, lätt under medellängd, brunhårig tjej. Romeo och Julia kan slänga sig i väggen, här har vi ett par som kom över stora motsättningar. Jag skulle inte ha kunnat förolämpa det Svenska samhällets skenhelighet och ytlighet bättre om jag så försökte. Denna film gjorde det som sagt oavsiktligt. Att såna här underbara sammanträffande sker är likt näbbdjurets existens ett av de främsta argumenten inom den akademiska teologin för att det finns en gud samt att denna tar partydroger. Jag skulle kunna och vill gärna såga filmen för dess tomma kritik mot ytlighet hela kvällen. Tyvärr så såg jag den dock huvudsakligen för att den absurt attraktiva Mylaine Hedreul spelar den kvinnliga huvudrollen. Så som ni förstår så är är huset jag sitter i ganska genomskinligt och framförallt stenkänsligt.
Posted on: Thu, 26 Sep 2013 02:16:41 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015