Jag vet nu varför jag tvekat inför att gå till psykakuten. Den trevliga akutläkaren som inte riktigt visste vad hon skulle göra. Hon verkar bra, men nej hon är utbildad för barn och ungdom, men nej, inte specialist kompetent för vuxna än. Hej och hå. Som i och för sig var just trevlig och förklarade att det blivit fel, när min förre psykiater blivit sjukskriven. Och nej, de mediciner som jag vill ha, som jag tror rätt säkert kunde hjälpa mig, - nix de vill hon inte ge mig, hon har inte licens för de preparaten och det föreskrivs en pågående behandlingskontakt. Ja, och de där andra, som kunde få mig lite mindre ångestfull och muntra upp mig lite, jo kanske, och jo, efter konsultation med överläkaren. Så går man till apoteket. Det första. Det stora vid lasarettet. Och givetvis har de inte de mediciner, - inte speciellt ovanliga psykmediciner.. utan jag ska vidare, till nästa, där de har i alla fall ersättningsmedicinerna. Psykvården är helt enkelt inget för folk med svaga nerver, det är bara att skärpa sig, och inse att man får försöka klara sig utan den.. snart igen.
Posted on: Tue, 19 Nov 2013 16:54:23 +0000