Läkare från helvetet Jag kallas Will. När jag var 9 år föll jag av en karusell och skrapade upp hela ryggen. Skadan var allvarlig men min pappa anser att barn inte kan ha ont, så min skada blev aldrig undersökt av läkare. När jag var tolv år började jag av och till känna sprängande smärta spontant i vänstra armen och/eller båda benen. Det kändes som exploderande granater. Det blev även omöjligt för mig att röra på den kroppsdelen. Det kändes som om den blivit insugen i ett stort svart håll av ren smärta. Dessutom tappade jag all förmåga att stödja på det benet eller röra på den armen. Efter att ha masserat och vänt och vridit på benet mycket och gråtit tyst, jag är nämligen ingen sån som skriker, sökte jag upp min far. Han sa att det antagligen bara var träningsvärk och skulle gå över om jag stretchade regelbundet. Ändock när jag vaknar på morgonen kommer, med jämna mellanrum, ca 2-3 gånger per år, denna hemska gruvliga smärta tillbaka. Och trotts att jag sakta kan få tillbaka känseln när den väl släpper och kan stödja och nyttja armen/benet så har jag ont i 2-3 veckor i sträck därefter, med den konstanta känslan av att sagd kroppsdel har sprungit ett maraton, enda skillnaden är att tröttheten inte försvinner förens några veckor efter smärtan. Dessutom svullnar sagd kroppsdel upp. När jag var drygt 14 och ett halv dök en ny form av smärta upp. Det kändes som om det brann i arm och fotleder. I samma veva började jag även få andra problem. Trötthet och ont i armen av att hålla i en penna och anteckna under lektionerna i skolan. Fotlederna och benen gjorde så ont att jag haltade, och jag snubblade även en hel del. Så slutligen, när jag var 16 år gammal, hände något som kom att förändra mitt liv totalt. Mina föräldrar skilde sig. Jag, liksom mina syskon följde med mamma, eftersom pappa misshandlat mig och mina syskon fysiskt och psykiskt under alla tidigare år. Min mor fick för första gången stå på egna ben, och hålla i pengar. Vi barn fick riktiga sängar, istället för att sova på tunna madrasser. Riktiga skor, jeans och vinterjackor. Saker vi aldrig haft innan när vår fader styrde. En annan sak som hände var att min mor började bli mer aktiv i vad som hände oss barn, och hur vi mådde. Hon märkte att jag inte orkade sitta på en stol mer än 15minuter, och att jag väldig ofta haltade till mitt rum, och lade mig på min säng. Hon märkte att jag inte spelade på gitarren, pianot eller ens orkade sitta och spela datorspel. Jag ville inte ens sitta och titta på TV, detta trotts att mitt älsklingsprogram gick. Efter mången frågor och ihärdighet från hennes sida, släpade hon mig till den ena läkaren efter den andra. Alla läkare sa samma sak. ”Will är överviktig och behöver bara motionera mer. När Will tappat i vikt kommer all smärta försvinna.” Men min mor gav sig inte. Jag var, och har alltid varit extremt aktiv i alla former av sporter, och detta var något hon påpekade över allt dit hon tog mig. De startade en utredning, men när jag var 17 år lade de ned utredningen. Jag är ju trotts allt bara fet, enligt dem. Jag lyckades få utredningen om-startad, massa blodtests togs. Men när de kom tillbaka negativa lade de ned utredningen igen. När jag var 19 år hade jag lyckats starta om utredningen för andra gången och jag envisades med att räkna upp problemen. Brinnande smärta i arm och fotleder. Tappar föremål jag håller i, trotts att jag koncentrerar mig på att hålla i dem. Jag blev sänd till en neurolog, och massa andra tester togs. En MR av hjärnan, och ett annat test med elektriska nålar, samt sammanlagt 30 olika blodprover och omtagning av blodprover. Under denna tid gick jag i gymnasiet, men jag lyckades ta mig igenom allt i slutänden och få i alla fall godkända betyg och sedan även ta examen. Jag flyttade hemifrån och fick egen lägenhet. Studerade lite grand, men smärtan blev bara värre och värre, och att hålla i en bok började bli för svårt. I samma veva fick jag kontakt med öppen-psykiatrin och en utredning gjordes. Jag fick diagnosen ADHD och Asperger och de flesta har varit väldigt förstående och de har hjälpt mig fantastiskt mycket med att utarbeta olika sätt att få min vardag att fungera bättre på. Idag är jag 23 år men mitt liv är fortfarande ett helvete. Neurlogerna hittade nämligen ingenting. Efter en LP skicka de mig till Smärt-kliniken och där startades en ny utredning. Under förundersökningarna med diverse läkare, sjukgymnaster och en psykolog var jag ärlig om allt, vilket jag i efterhand inser att jag inte borde ha varit... Planeringsmötet anlände. Jag hade väntat på denna och var övertygad om att de skulle berätta för mig vilka tester och undersökningar de skulle göra här näst. Jag förväntade mig ”full body-scan” med CT- och PET-scan av armar och ben. Jag hade gjort en lista på alla symptom jag hade. Allt från brinnande armar och ben, darrig händer, känslan av att gå på spikar, armar och ben med exploderande granater i, försämrat immunförsvar, svårläkt väldigt skör hud, ovanliga humörsvängningar samt svullnade kropsdelar osv. Dessutom hade jag tillbringat hela dagen innan med att googla på mina symtom, plus tittat på arga doktorn och så vidare. Blodproppar ligger i släkten på min mors sida, och vad jag läst mig till, skulle det kunna vara det jag hade! Eller Cushings-syndrom. Till och med Bechets passade till viss grad. Jag var nervös inför vad jag trodde skulle bli en lång rad med tester och prover och förhoppningsvis något som gick att åtgärda. Det kändes som om jag var en fyraåring på julafton, så förväntansfull var jag. Den ledande läkaren kom och hämtade mig och vi gick in i ett konferansrum. En sjukgymnast skulle sitta med på mötet. Jag var förvånad över att det var så få, bara vi tre, men tänkte inte mer på det. De började med att gå igenom och berätta att de inte kunde se något som var fel. Sjukgymnasten sa att jag var överviktig och borde träna mer på fritiden. Gå till ”friskis och svettis” regelbundet. Hon ville inte remissa mig till någon sjukgymnast, utan ansåg att jag själv måste ta tag i mitt viktproblem och att jag satt alldeles för mycket stilla hemmavid. Jag höjde rösten något, efter att hon malt på i 20 minuter, och påpekade att jag faktiskt håller igång, och alltid i min ungdom hållit i gång och likväl alltid varit överviktig. Det tog mig 15 minuter att få henne att sluta tjata om att jag behövde gå ned i vikt, och att all min värk inte kunde bero på något sådant. Hon såg ned på mig med näsan upp i vädret, smalnade ögon och ogillande min. Jag vände mig mot den läkaren som ”ledde” min utredning och frågade honom rakt på sak vad som var deras planer utöver att jag skall motionera på fritiden. Och han svarade följande; ”Ja alltså vi kan inte hitta något medicinskt fel så vi tror att det hela nog inte är något fysiskt och vi vill att du fortsätter att gå till din psykolog och sen utöver det som sjukgymnasten här säger, vilket du faktiskt borde lyssna mer på, så borde du faktiskt motionerar mera regelbundet, så att du sen också kan få ett jobb och inte behöver gå på soc, så då är vi alltså övertygade om att antagligen så kommer säkert all smärta försvinna med tiden, och om smärtan inte gör det kanske att vi får sätta oss in i det lite mer då.” Han pratade väldigt väldigt snabbt och sa allt i ett enda andetag, så det var nästan svårt att hänga med, men mitt ofelbara asperger-minne kom ihåg vartenda ord. Jag var så chockad av vad han sagt, tårarna trängde på men jag vägrade gråta. Jag ville inte ge honom segern, att låta honom se vad upprörd jag var, hur sårad jag blev. Jag ansträngde mig för att ta ordet igen. ”Så ni tänker inte göra något? Inga tester alls?” Han svarade bara sonika nej och malde på om att de inte kunde hitta något fysiskt fel så de ansåg att det inte fanns anledning att göra några fler tester och att de knappast behövde röntga något eller ens ta ett enda blodprov. Jag lyssnade inte riktigt, försökte bara hålla tårarna inne. Sedan insisterade han på att jag skulle fortsätta att gå till min psykolog regelbundet och sedan insisterade han; ”Självklart tror jag dig när du säger att du har ont!” Sedan var mötet över. Jag gick som bedövad mot hissen, vägrade fortfarande gråta. Sen gick jag ned i trappen, satte mig ned och försökte att hålla mina hysteriska kvidande till det minimala. Men de var så mycket folk. Jag gick ut och tog bussen hem. Inte förens jag var ensam inne i mitt hem kunde jag gråta. Allt kändes så meningslöst. Jag ska tydligen stå ut med allt det här: resten av livet. Balkongen är inte högt upp nog för att alltid vara dödande... Så många tankar for genom mitt huvud, och jag har aldrig varit självmordsbenägen förr... Jag gick till mamma, bara för att hålla mina känslor i shack, för att försäkra mig om att inte göra något dumt. Jag kom hem så sent på kvällen att jag inte orkade annat än lägga mig. Min plan funkade, jag överlevde dagen. Jag är 23 år och lider av vem vet vad. Om cirka ett halvt år har jag levt med smärta en längre tid än när jag varit ”frisk”. Idag fick jag hem papper från smärtkliniken. Det är tredje gången jag blivit utskriven utan att något fel hittats. Enda skillnaden är att denna gång blev jag utskriven inte enbart för att jag är fet utan också för att jag är fattig. Socialbidragstagare. Arbetslös Jag önskar att jag hade haft med min mp3, och spelat in dem så att jag kunde anmäla dem någon starns. Men det kan jag inte, för det är deras ord mot mitt, och vem skulle tro mig? Jag är ju bara en fet arbetslös soc-tagare...
Posted on: Sun, 22 Sep 2013 20:57:31 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015