Musikälskaren Albert Schweitzer lämnade i början av 1900-talet en framgångsrik akademisk karriär, utbildade sig till läkare och åkte tillsammans med Helene Schweitzer och deras son Peter till nuvarande Gabon i Afrika för att där starta ett sjukhus. Schweitzer blev känd bland annat för att ha satt djupa avtryck i den teologiska forskningen om den historiske Jesus. Schweitzers då på olika sätt omskakande tes var att Jesus var djupt präglad av den dåtida judiska eskatologin, och förväntande sig gudsrikets mycket snara ankomst och Messias framträdande. Men Jesus, som kom att tro att han själva skulle spela den messianska rollen, hade fel om gudsrikets ankomst, menade Schweitzer. Efter dessa erfarenheter, och under sitt arbete som läkare i Afrika, kom Schweitzer att formulera en livsfilosofi som han kallade vördnad för livet. Allt liv bör enligt honom vördas utan försök att rangordna livet utifrån någon värdehierarki. Inget liv är ett värdelöst liv som utan påföljd kan skadas eller förintas. Samtidigt kan livet bara upprätthållas på bekostnad av annat liv, men har hon blivit gripen av etiken vördnaden för livet, då skadar och förintar hon ej liv, annat än då hon oundvikligen därtill tvingas, aldrig i tanklöshet. Är hon fri, söker hon tillfälle att få erfara sällheten av att bistå liv och avvända lidande och förintelse. (Ur mitt liv och tänkande, Lindblads, 1959, s231-233) 1952 tilldelades Schweitzer Nobels fredspris, och ägnade mycket energi därefter under sina sista år åt kampen mot kärnvapen. I Albert Schweitzers praktik och tänkande finns frän kritik mot kolonialism och slaveri parallellt med tydligt rasistiska, patroniserande och patriarkala drag och inslag. Det lyckas emellertid inte hos mig radera ut känslan att det finns något i hans vördnad för livet-filosofi som känns djupt tilltalande, sant och välbehövligt. Eller? Tankar om Schweitzer?
Posted on: Mon, 28 Oct 2013 07:12:19 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015