Nolltoleransen passiviserar SD Publicerat den 14 november 2013 kl 08:15 Sverigedemokraternas så kallade ”nolltolerans” har gått för långt och gör partiets gräsrötter osäkra och modfällda. Det skriver SD:s före detta gruppledare i Halland, regionpolitikern Oleg Datsishin. Gilla artikeln på Facebook Dela/Skriv ut Share on facebook Share on email Share on print More Sharing Services 17 Nolltoleransen har gått för långt, menar regionpolitikern Oleg Datsishin. Han var SD:s gruppledare i Halland tills han uteslöts ur partiet i september i år. Nolltoleransen har gått för långt, menar regionpolitikern Oleg Datsishin. Han var SD:s gruppledare i Halland tills han uteslöts ur partiet i september i år. () Jag gick med i Sverigedemokraterna 2009 och träffade direkt många rakryggade, ärliga och till viss del ”rebelliska” människor som var glada och ville kämpa för Sveriges och sina barns och barnbarns framtid. Men under de fyra år som gått sedan dess har partiets ledning lyckats göra många av dessa osäkra, passiva och modfällda. Ett stort antal finns inte längre kvar inom partiet, inte minst tack vare så den så kallade ”nolltoleransen” som lett till flera ogrundade, och i vissa fall helt ologiska, uteslutningar. Andra har själva hoppat av efter att partiets medlemsutskott (MU) börjat jaga dem – i flera fall efter att de omskrivits på SD-fientliga vänsterbloggar. Partiledningens försök att förvandla SD till ”nya Sverigedemokraterna” har skapat splittring och besvikelse inom partiet. Känslan av sammanhållning är borta. Partiets slogan ”Vi säger vad du tänker” har runnit ut i sanden. Oftare och oftare tvingas man som SD-aktiv till samma typ av hyckleri, lögner och intetsägande uttryck som andra partier använder sig av. ”Nolltoleransen” verkar inte ha några gränser och partistyrelsen låter i praktiken SD:s fiender bestämma vilka som får vara kvar. Personer som anses obekväma kan få ”nolltoleransgiljotinen” använd mot sig även för snedsteg gjorda 10-15 år tillbaka i tiden, samtidigt som andra, som exempelvis fört hemliga register över partikamrater, kan klara sig i stort sett utan konsekvenser så länge partiledningen upplever dem som lojala. Missförstå mig rätt – jag har stor respekt för flera sverigedemokrater som varit i medialt blåsväder, fått partiets stöd och sluppit uteslutning. Problemet är ledningens inkonsekvens och hyckleri när det gäller uteslutningar. När jag fick en varning av MU i samma veva som Patrik Ehn och flera andra blev uteslutna övervägde jag att lämna partiet. Mina fantastiska partikamrater i SD Halmstad/Halland övertalade mig emellertid att stanna kvar. I september i år blev jag ändå utesluten, baserat på grunder som redan hade behandlats i det tidigare personärendet som slutade med en varning. Den riktiga, oskrivna, anledningen till att jag uteslöts var enligt min bedömning att jag hade kritiserat partiledningens uteslutningsiver och eventuellt tryckt för många gånger på gilla-knappen på Patrik Ehns Facebook-sida efter att han fått lämna partiet. SD:s högsta företrädare håller på att tappa kontakten med gräsrötterna som slitit och kämpat i motvind under alla år, gått mil vis med SD:s valmaterial från brevlåda till brevlåda och gjort allt för att den gruppering som leder partiet idag skulle få sina riksdagsplatser. ”L’État c’est moi!” – Staten det är jag! – sade Ludvig XIV en gång i tiden. ”Partiet det är vi!” verkar vara SD-ledningens motto idag. Politiker på lokalnivå förväntas antingen hålla med ledningen i stort som smått, eller försvinna. Agerandet sänder signalen att partitoppen är rädd för att förlora sin makt över partiet. Den känslan är ologisk. Jag har under mina år i partiet aldrig stött på någon falang som vill kasta ut den nuvarande ledningen. De medlemmar och gräsrötter som drabbas av nolltoleranshysterin vill bara att ledningen ska lyssna när man från lokal nivå motsätter sig en uteslutning. SD har mer och mer kommit att likna en sekt där intern kritik inte accepteras och där MU används som ett verktyg för att bli av med personer som vågar kritisera ledningen. Istället för att stödja medlemmar som utsätts för drev försöker man blidka massmedia genom att kasta sina egna partikamrater åt vargarna. Det verkar som om partiets ledning är så förblindad av de senaste månadernas höga opinionssiffror och tillströmning av nya medlemmar att man tror att det är skickliga talare och medietränade moderater och socialdemokrater som ansluter sig till SD idag. Men det är det inte. Det är, på gott och ont, precis samma typ av politiskt oerfarna människor som tidigare. Frågan är hur länge till dessa kommer att köpa ledningens retorik, och blunda för dess inkonsekventa agerande, när de upptäcker att de själva kan riskera att bli stående ute i kylan efter ett mediadrev eller efter att ha tyckt annorlunda än ledningen i någon fråga. Jag har redan fått höra att många nykomlingar inte vågar aktivera sig i partiarbetet just på grund av att de inte litar på att partiet kommer att backa upp dem när det blåser snålt. Jag vill tacka mina kamrater i SD Halmstad/Halland för fyra fantastiska år. Utan att överdriva vill jag påstå att om människor med deras inställning satt i ledningen för SD skulle partiet kunna nå 15-20 % i valet nästa år. SD har större potential än vad som syns i opinionssiffrorna. Men för att dessa siffror ska kunna bli verklighet måste gräsrötterna känna framtidstro och förtroende för ledningen. Det är ingen hemlighet att det ”mullrar” bland medlemmarna i många kommunföreningar där folk idag känner på samma sätt som jag.
Posted on: Thu, 14 Nov 2013 22:30:31 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015