Nu är jag helt slut. Har promenerat, vandrat både på asfaltsvägar och i genom skogen. Ville visa min kille strandvallningarna från istiden. Det är lika maffigt varje gång man ser dessa och de sätter i gång tankarna. Vilka krafter det finns i naturen och även hur rädd vi måste vara om vår natur. För det är vi som tar död på den och många gånger bara för - Vi är bekväma och vill göra det så lätt som möjligt. Samtidigt som man är där och vandra så blir man bara glad över att det inte kommer att byggas i naturreservatet. För det är för många det möjliga miljöombytet de har. För det blir ett miljöombyte att få vandra och upptäcka en massa. För varje sommar så kanske det är samma gamla som förra året, men tänker man så har man blivit bekväm. I stället ta en paus, andas in naturen, dofterna, vinden, vattnet och lyssna, på fåglarna, syrsorna, träden, marken som man går på. Marken kan vara som idag jätte torr mossa. Hur känns den, hur låter den när jag går över den. Detta är inte desamma som förra året för allt detta är föränderligt. För sådan är vår natur. Den är ett väsen, något levande som vi måste ta hand, visa respekt och kärlek till.
Posted on: Thu, 25 Jul 2013 17:23:17 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015