Om mitt barn var fött utan ben, skulle du be honom gå i trappor? För vet du, det har jag gjort, varje dag i hans snart 16 åriga liv. Jag har uppmuntrat honom, hållt honom i handen, hejat när han släpat sig upp för ett trappsteg med armstyrka, provat protes efter protes, gått med honom till sjukgymnast efter sjukgymnast. Så snälla, säg inte att jag inbillar mig, att han har ben som jag inte ser. Och sluta tipsa om hur jag ska träna benen som han inte har. Men vet du vad? Sakta, sakta börjar min son lära sig. Med armstyrka kan han häva sig upp ett steg. Med proteser kommer han upp ett till. Men han blir väldigt trött, och han kan fortfarande inte komma upp för alla trappor han möter varje dag. Så ibland fuskar vi. Ibland bär jag honom. Ibland tar vi hissen. Och ibland, då ber vi faktiskt andra komma ner till oss, istället för att gå upp själva. Fast min son har ju ben. Och hans trappsteg heter köa, vänta, ta hänsyn, stanna och lyssna. Dom klättrar vi tillsammans varje dag, många, många gånger. Men oftast gör vi det när du inte ser, i vår egen trappa där hemma eller i skolan. Men min son blir också väldigt trött över alla trappor han möter varje dag. Så när du ser oss så kanske han tar hissen, eller blir buren. Eller så ber jag dig komma ner till oss, att låta min son gå före i kön, att låta han komma och gå när det passar honom istället för när det passar dig, eller att låta han prata, istället för att be han lyssna på dig. Så snälla, döm inte min son eller mig för att det finns trappor han inte klarar av. Och säg inte att jag inbillar mig, eller att han skulle klara alla trappor, om jag bara gjorde så här...
Posted on: Tue, 03 Dec 2013 14:43:27 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015