Rovdjurspolitiken bestäms alltid någon annan stans I den svenska debatten ersätts ofta argument med negativa epitet, med tillmälen. Det kan ju vara frestande för den som inte har så starka argument i sakfrågan. Ett exempel på den saken bjöd tidningen Dala-Demokraten på när man kallade vargmotståndare för högerextremister. När Dala-Demokraten rapportera om en demonstration mot den förda rovdjurspolitiken tillägnades halva texten några motdemonstranter, med budskapet att vargmotståndarna lät som ”högerextremister”. Vad som avsågs med detta preciserades aldrig. Läsarna lämnas i okunnighet om vad som lades in i begrepp som ”höger” och ”extremism”. Vi som är kritiska mot den förda rovdjurspolitiken har också fått veta att vi är ”varghatare”. Också det en ogrundad anklagelse. Det är ju inte vargar, som har beslutat om den förda rovdjurspolitiken. Det är människor som har fattat besluten. Men inte människor i de landskap som berörs av rovdjurspolitiken, inte människor som får leva med konsekvenserna av vargrevir i närheten. Nej, besluten om denna politik fattas av individer som själva inte behöver leva med dess konsekvenser. Ansvaret ligger i Stockholm och i Bryssel. Det har alltmer blivit EU som bestämmer hur många vargar som ska finnas i Dalarna och andra svenska landskap. En bland andra Låt mig göra en kort historisk återblick. Från början var människan, kan man säga, ett djur bland andra. Vi levde i en farlig värld och hade att hävda oss bäst vi kunde. Vi människor konkurrerade med olika rovdjur om födan. Vi kunde också själva bli föda åt andra djur. I takt med att vi fick fram mer effektiva vapen kunde vi hävda oss bättre i denna konkurrens, vi fick ett övertag. På 1900-talet hade vargen utrotats i Skandinavien. Betyder det att de människor som bekämpade vargen var att betrakta som högerextremister? Var de varghatare? Nej de gjorde vad varje art gör: kämpade om revir och föda, de försökte bara överleva. En vändpunkt Så hände plötsligt något. Året var 1976. Det blev en total vändpunkt när SNF – Svenska Naturskyddsföreningen – presenterade sitt Projekt Varg. Där föreslogs att varg skulle återinplanteras i Sverige. Djurparksvargar skulle sättas ut i vildmarken. Utbredningsområdet skulle vara söder om renbeteslandet, det vill säga i ett bälte över Värmland, Dalarna och Hälsingland, benämnt vargbältet. Det dröjde inte länge förrän precis det som Projekt Varg skisserat hade blivit verklighet. Samma år, 1976, upptäcktes ett vargrevir på norska sidan om gränsen. Några år senare fanns ett vargpar i Värmland. Vargbältet omfattar nu mer än 500 vargar. Mannen bakom SNF-rapporten var Anders Bjärvall. Han blev snart rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket. Även på andra sätt gavs signaler om att det högt upp fanns politisk vilja att Sverige på nytt skulle ha en vargstam. I riksdagen beslutades om en utredning ”Sammanhållen rovdjurspolitik”. Efter den utredningen beslutade riksdagen om ett första etappmål på 200 vargar. Den senaste rovdjursutredningen talar om lägsta antal vargar om 250. Av riksdagens åtta partier står samtliga i huvudsak bakom den förda rovdjurspolitiken. Det erbjuder inte mycket till alternativ, för den väljare som ska rösta. Vargar är läraktiga Vi har att ta i beaktande framförallt två moment med vargen. Det ena är vargarnas antal och geografiska spridning. Det andra är vargarnas beteende. Är vargarna skygga eller söker de sig nära människor, boskap och husdjur. Vad som påverkar vargars skygghet är om de lär sig att människor kan vara farliga. Förr i tiden var det tillåtet att skjuta vargar som närmade sig människor eller deras boskap. Så är det inte längre. Ett moment i den förda rovdjurspolitiken är att boskap i vargtäta områden ska skyddas genom vargsäkra stängsel. Anta att detta skulle lyckas. Anta vidare att det blivit ont om älgar i skogen. Vargar behöver mat för att leva och de är rovdjur. Nyligen har två vuxna människor dödats av vargar i Kanada, ett barn och en vuxen har dödats i Ryssland samt en vuxen dödats i Sverige. Innan det tragiska dödsfallet i Sverige framhöll vargförespråkare att ingen människa vargdödats här sedan 1821. Detta var naturligtvis sant men har en helt naturlig förklaring: På 1800-talet var vargen ett jagat djur i Sverige och hade lärt sig att vara rädd för människor. Under 1900-talet fanns ju inte några vargar i landet. Kring 1970 var vargen helt utrotad i Sverige. Aviga argument Rovdjursförespråkare argumenterar att ett antal personer i Sverige som varje år drabbas av ormbett eller getingstick avlider av detta. Då bortser man ifrån att redan risken, eller den upplevda risken, av vargangrepp skapar otrygghet och påverkar tillvaron. Dessutom är ett sådant resonemang cyniskt så det förslår. Vad man i klartext begär är att befolkningen i vargtäta områden ska vara redo att offra några liv emellanåt, för att människor i andra delar av landet ska få känna sig goda. Vilket sagolikt hyckleri ryms inte i detta? Vad skulle hända om vargar visade sig i centrala Stockholm? Det vet vi redan. De släpps inte längre än till norra Roslagen, innan beslut om avlivning tas. Vargar ska finnas i Sverige, men någon annanstans än där man själv bor. ”Not in my backyard!”. Rovdjurspolitiken skapar onödiga motsättningar och klyftor i vårt samhälle. Det femte stora Det finns en påkostad webbsida, EU-finansierad, som heter De fem stora. Utöver de fyra stora rovdjuren i Sverige har traditionellt inräknats även kungsörn. Webbsidan har istället för kungsörnen placerat människan som det femte stora rovdjuret. Vi är alltså bara ett rovdjur bland andra. Men ändå inte. Webbsidan skriver: ”Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet.” Rent allmänt ligger det mycket i detta konstaterande. Människor begår fruktansvärda övergrepp både mot andra människor och mot djur. Men här är det något som EU-webbsidan far efter. Det finns en moralisk skuld att betala igen, menar man. Närmare bestämt ska återbetalningen av den skulden ske genom att acceptera den förda rovdjurspolitiken. Konkret blir det invånarna i vargtäta områden i Sverige som ska sona vad andra människor – i andra delar av världen eller tidigare i historien – gjort sig skyldiga till. I motsatt riktning Så här uttalade sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt vid ett besök i Mora år 2006: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.” Regeringens politik har gått i rakt motsatt riktning. Trots protesterna från boende i vargtäta landskap ska antalet vargar öka. Varför? Beror det på påtryckningar från EU? Den förda rovdjurspolitiken har inte utformats efter demokratisk diskussion, ändå är det som vore den helig, omöjlig att ifrågasätta. Ur demokratisk synpunkt har utvecklingen gått åt fel håll. Förr i tiden hade vi svenskar rätten att försöka freda oss själva och våra tamdjur mot rovdjur. Den rätten har nu tagits ifrån oss. Med politiks vilja och mod – om man vill söka en förnuftig lösning – då finns en sådan lösning. Serverad på silverbricka. Det sker i boken, skriven av Karl Hedin, med flera. Förlägg vargreviren norr om renbetesområdet. Detta alternativ rymmer två avgörande fördelar: • Genom närheten till den finska och ryska vargstammen skulle risk för inavel och genetiska problem försvinna. • Väsentligt färre medborgare skulle drabbas av de negativa konsekvenser som följer med vargförekomst där man bor. Fagersta
Posted on: Wed, 13 Nov 2013 17:03:34 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015