Staffan Heimerson 2013-07-13 Bender i Transnistrien. I världens tristaste land På Pestopah Teremck har jag nio sushirullar och en pivo, en bärs, framför mig. Jag mår som en prins. Så klart. Jag gör det vi européer gör om sommaren - tar bilen och ger oss ut på semester i Europa. Vi åker och tittar på varandra och finner att våra fördomar om ”de andra” i stort sett stämmer. Jag tror det var George Orwell som sa: ”Alla klichéer är sanna.” Transsylvanien (i norra Rumänien) är Europas vackraste landskap. (Norge får förlåta). Forsande floder i trånga dalar, granna berg, ljusgröna skogar, storkbon med ungar på telefonstolparna. Emil i Lönneberga-idylliskt - men Dracula bor runt knuten. Trafiken är mera häst och vagn än Scania-Vabis. Min co-driver, den goda hustrun, utbrast förtjust: ”Men titta! Gubben där ute som slår gräs med lie har en mobiltelefon till örat.” I en vidrig gammal kombinathåla, den i smog indränkta Targo Mures, finns både H&M och de största franska livsmedelskedjorna på plats vid torget. Land efter land i Central- och Östeuropa följer Schweiz och Österrikes exempel: Vi bilister måste köpa en entrébiljett, en så kallad vinjett, för att få bruka landets vägar. Schweiz tar 40 Euro och vinjetten gäller ett år. I Slovenien kostar en vecka 10 Euro. Bråka inte, försök inte smita. Systemet är schyst: Den som använder en tjänst är den som betalar. Vi accepterar det i mobiltelefonin. I Moldavien, som var den minsta stuvbiten i det sovjetiska imperiet, finns de orestaurerade hjärnorna kvar. Allt går långsamt. Men i huvudstaden träffar jag Vladimir som säger: ”Jag är av rumänskt blod och har rätt till dubbelt medborgarskap. Jag flyttade till Irland i två år och jobbade på pub. Där lärde jag mig att le.” Moldavien blev mindre när den ryska minoriteten 1991, vid Sovjetväldets kollaps, ville leva vidare med kommunismen. En halv miljon människor snodde en niondel av landet, utropade Transnistrien och putsade upp Leninbysten utanför sin Högsta sovjet. Utbrytarstaten hålls ekonomiskt under armarna av Putins Ryssland. Det har erkänts av Abchazien, Sydossetien och Nagarno-Karabach som i sin tur inte är erkända av omvärlden. Gränspassagerna är som att förr i tiden forcera järnridån. ”Bender!” säger ni. Just det. Samma Bender som Karl XII tillbringade flera år i efter nederlaget i Poltava. Stan finns. På riktigt. Det var där kung Karl 1713 ställde till ”Kalabaliken i Bender”. Turkarna, som styrde, hade fått nog av sina gäster. De försökte med vapentvång förmå kungen att resa. Kungen höll med 45 karoliner stånd mot 600 turkar. Men kungen snavade på sina egna sporrar, föll och togs tillfånga. Han släpptes dock och red sedan hem till Sverige. Jag letar nu efter åtminstone en minnessten över händelsen. Jag finner ingen. Jag blir inte sårad av den historiens glömska. Ty det är med tiden som med årstiden: Sommaren läker alla sår. Jag gör en komplettering... … i min rapportering om de väldiga kostnaderna för Sveriges Radios personalfest på en chartrad Finlandsbåt. Daniel Kjellander, P4 Blekinge, rapporterar: ”All sprit, vin, öl och så vidare köper vi alltid för egna pengar. Det bjuds aldrig på något sådant, inte heller på välkomstdrink. För övrigt är det snuskigt dyrt ombord. Jag har för mig att de tog 79 spänn för enkel öl. Vinpaketen ska vi inte ens tala om, rena rånet.” Kul kalas! Men jag hade alltså fel när jag trodde att spriten bekostades med licensmedel. aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article17126053.ab
Posted on: Fri, 19 Jul 2013 01:53:39 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015