Teosofiska Ansikten – Gustaf Fjæstad (1868-1948) Svensk Teosofisk Historia TeosofiFondens Sjunde Rapport © 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö I Svenskt biografiskt handlexikon kan vi läsa: ”Fjæstad, Gustaf Adolf, målare, träskulptör. Född i Stockholm d. 22 dec1868. Föräldrar: skomakarmästaren P.C. Fjæstad och Christina Andersson. – Fjæstad var först elev vid Fria konsternas akademi 1891-92 samt senare hos Bruno Liljefors och Carl Larsson, hvars assistent han var vid freskomålningarnas i Nationalmuseum utförande 1896. Bland Fjæstads arbeten märkas Våt skog, Augustimånsken, Björkarna, Vintermorgon i Värmland, Rakstahöjden, Snö, Göteborgs museum, Rimfrost på is, Snödrifva öfver en gärdesdrifva, Kommer aldrig våren? Barrskogsinteriörer, Vinternatt, flera väfnader, hvartill han gjort kartongerna, träskulpturen Stabbestol, o.s.v. Fjæstads specialitet är snö, is och rimfrost, som han afbildar fullständigt illusoriskt. Hans gobeliner med rinnande vatten, snö i månsken o.s.v. till ämne äro synnerligen originella och vackra. – Gift 1989 med målarinnan Kerstin Maria (Maja) Halleén.” Det är med stor glädje vi förmedlar nedanstående artikel om den för många okände teosofen och målaren Gustav Adolf Fjæstad 1868-1948 och Rackastadskonstnärerna som var införd i Svenska Dagbladet onsdagen den 10 mars 2004. I artikeln framkommer det att han var inspirerad av teosofin i sina målningar, och att han var verksam i Arvikas Teosofiska Samfund där han höll många fina föredrag genom åren. Några av dessa föredrag finns dessutom bevarade i manusform på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det är vår avsikt att publicera några av dessa föredrag framöver på vår hemsida. Vi vill med denna artikel hedra Gustav Adolf Fjæstad som teosof och konstnär, han blev 79 år gammal. Fjæstad´s fantastiska tavlor och andliga konst speglar på ett mycket tydligt sätt hans underbara målartalang, och de visar även på hur teosofin har satt sina spår i den svenska historien. Vi har lagt in några bilder på hans tavlor i artikeln för att åskådliggöra hans enkla sätt att måla, vilka alla illustrerar teosofins tankar genom hans speciella konststil. Värmländsk kraftkarl på jakt efter livets gåta Det var nog få som anade att världsrekordsinnehavaren på skridsko samtidigt var konstnär och andlig sökare. Inom teosofin hittade han ett förhållningssätt som kunde bära hans religiösa längtan, och det finns spår av madame Blavatskys lära i Gustaf Fjæstads snörika målningar. Av Hans-Olof Boström. Gustaf Fjæstad, ”snökonungen från Norden” som tysk konstkritik kallade honom, var ett känt namn redan innan han slog igenom som konstnär. Han var nämligen också framgångsrik idrottsman med bland annat världsrekordet på en engelsk mil på skridsko (1891) och segern i det första cykelloppet Mälaren runt (1892) på sin meritlista. Hans framtoning som viril sportsman och grovhuggen karlakarl är väl en orsak till att man sällan velat läsa in något djupsinnigt innehåll eller någon subtil symbolik i hans konst. Han har själv bidragit till den uppfattningen med uttalanden i stil med ”Tala inte så öfverjordiskt och mycket om konst! Man behöfver inte alls se mera begåfvad ut och tala annorlunda därom, än t ex när man talar om mat”. Också hans händighet och mångsyssleri som möbeldesigner, husbyggare, fiolmakare, och till allt detta hans organisatoriska förmåga och affärstalang, har präglat bilden av honom som en utåtriktad kraftnatur utan större intellektuell begåvning. Av kritiken sågs hans konst som utpräglat dekorativ eller ornamental. Bara den skarpsynte blivande konsthistorieprofessorn Gregor Paulsson såg djupare: ”Fjæstad är som konstnär närmast metafysiker”, menade han, en grubblare ”för hvilken det mystiska inkännandet i naturen alltid varit hufvudsaken, fastän detta klädt sig i dekorativa former ”. Om det var något här i livet som var av vikt för Gustaf Fjæstad förutom idrottandet och konstnärskapet, så var det hans andliga sökande. Enligt konsthistorikern Sixten Strömbom, som kände honom väl, var han ”en naiv känslomänniska, ständigt på spaning efter en livsåskådning, som han kanske till slut fann genom kontakten med teosofien”. Sedan han som så många andra konstnärer på 1890-talet lämnat storstaden för landsbygden blev han snart en av de mest aktiva medlemmarna i Teosofiska samfundet i Arvika. Han framträdde ofta som föreläsare, och bland hans efterlämnade papper på Kungliga biblioteket finner man koncept till föredrag med vilka han sökte sprida sin övertygelse. Ett citat ur dessa föredragsmanus ger en föreställning om den andliga kost teosofin kunnat bjuda honom: Människan är till sitt innersta väsen en Ande [...] När människoanden genom födelsens port inträder i den fysiska världen, ikläder hon sig en fysisk kropp [...] När den fysiska kroppen är utsliten, går människan igenom dödens port, lägger av den fysiska klädnaden och träder in i den ”osynliga” världen. Efter en lång period av vila och lycka, varunder det gångna jordelivets erfarenheter assimileras och följaktligen öka människans krafter, återvänder hon igen till den fysiska världen genom födelsens port och ikläder sig en ny fysisk kropp. Fjæstads tankar kretsade ständigt kring tillvarons och evighetens gåta, och i teosofin tyckte han sig ha funnit svar på sina frågor. Säkert försökte han uttrycka sina andliga övertygelser också i sin konst. Detta antyds redan av titeln på en av hans största dukar, ”Livsgåtan” från 1919. I gnistrande nysnö ser vi fotspåren efter en människa som pulsat rakt mot horisonten, där spåren försvinner för våra blickar. Den nedgående solen står rakt över fotspåren och förgyller landskapet med sina strålar, men själva solskivan är osynlig. Den fråga konstnären velat formulera är väl ungefär: vart går vi, vart leder vår livsvandring, vad finns bortom vår levnads horisont? Från Dovrefjäll – Oljeduk 1904 Fjæstads val av snömotiv är nog inte enbart betingat av hans intresse för vintersporter och hans fascination inför vinterlandskapets skönhetsvärden. Snön täcker ju den jordiska verklighetens enskildheter och kantigheter med en finare och mjukare materia, som tycks stå den andliga närmare. Liksom i målningar av romantikern Caspar David Friedrich, även han en andlig sökare, finns det hos Fjæstad ett glapp mellan en realistisk och detaljerad förgrundszon (det jordiska) och ett töcknigt fjärran: stjärnhimlen, solen eller månen bakom söndertrasade molnflikar (det hinsides). Också hans målningar av rinnande vatten har en liknande ”dualistisk” bildstruktur och tycks bära fram tron på en högre värld, speglad i den jordiska. De snötäckta stränderna återges som fasta och påtagliga och även krusningarna på vattenytan har målaren fångat, men det egentliga motivet är speglingen i vattnet, den virtuella bilden. Det är inte det näraliggande och påtagliga utan det fjärran och ogripbara som fångat Fjæstads intresse. Förkärleken för vintermotiv, för snö, rimfrost, is och vatten kan ha ytterligare en orsak. Teosofin ser materia och ande som i princip samma sak: anden är en högre, förfinad materia. Antroposofins grundare Rudolf Steiner förklarade detta innan han bröt sig ur teosofiska världssamfundet: ”Det som är materia förhåller sig till Anden som is till vatten. Löser man upp isen, blir det vatten. Löser man upp materian förvinner den som materia och blir till Ande. Allt, som är materia är Ande, Andens yttre uppenbarelseform”. Rimfrost på is – Oljeduk 1901 Madame Blavatsky liknar i sin bok ”The Key to Theosophy” från 1893* teosofin vid en stråle av vitt ljus, som delar upp sig i de olika spektralfärgerna, det vill säga de skilda religionerna och filosofierna. Den eviga sanning som i begynnelsen givits människorna har korrumperats under tidernas lopp men förvaltas i ren form av de invigda. Alla existerande religioner innehåller element av denna unika sanning, uppblandade med ”orena” element. Det är teosofernas uppgift att åter samla de stridande färgerna. Står inte snön hos Fjæstad för den eviga sanningens vita ljus? Snöns vithet åstadkommer han just genom att intill varandra lägga olika färger, ofta hela spektrats. Han återförenar i sitt måleri de olika färgerna till sanningens vita ljus. ______________ [*] Utgavs först på svenska 1889; i ny svensk övers. Nyckeln till teosofin Online 2005; anm. TK redaktionen] Hans pointillistiska touche gör dessutom att färgerna tycks vibrera inför våra ögon. I ett brev till Nathan Söderblom skriver Fjæstad att ”allt som finnes till i skapelsen är innerst endast olika slags vibrationer”. Denna uppfattning hade han hämtat hos Annie Besant, som menade att vibration är den formande kraften bakom alla materiella fenomen, vilka enbart är manifestationer av det av materian dolda livet. Ett konstverk formas av själsvibrationer och ger hos betraktaren liknande vibrationer som hos konstnären. Man kan spekulera i om Fjæstad ville delge andra sin teosofiska övertygelse inte bara genom sina föredrag utan också genom sina målningar. Ville han låta den vita ljusstrålen för betraktarna uppenbara den eviga sanningen, hoppades han att hans måleri skulle åstadkomma liknande själsvibrationer hos dem som inom honom själv, den invigde? Hoar Frost and Stars Mina reflektioner föranleds av ett par nyutkomna böcker som ger en rik bild av Fjæstad och den konstnärsgrupp, Rackstadkolonin, han gav upphov till i och med att han 1898 flyttade till Arvikatrakten och snart följdes i spåren av Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och andra. Tjusning. Om Rackenkonstnärerna kallar Per Inge Fridlund ett frikostigt illustrerat praktverk som han skrivit i samarbete med författaren Sven Smedberg (Rackstadmuseet, 155 s). Fridlund är initiativtagare till det 1993 invigda Rackstadmuseet i Arvika och var dess chef under de första tio åren. Göteborgsarkitekten Rune Falk har här i direkt anslutning till skulptören Christian Erikssons barndomshem åstadkommit ett underbart konstmuseum, där man särskilt slås av den klara och mjuka ljusföringen i de båda stora utställningshallarna. Den återhållsamma arkitektoniska formen bildar en diskret ram till det vemodsfyllt naturlyriska måleri som sjön Racken och dess omgivningar inspirerat till. Förutom Rackenkonstnärerna behandlar Fridlund också Christian Eriksson, som hade lämnat trakten innan Rackstadkolonin tog form. Men hans ateljévilla Oppstuhage och den intilliggande ”sommarateljén” utgör med sina hundratals gipser till välkända offentliga skulpturer en viktig del av Rackstadmuseet. Fridlund känner själv en särskild samhörighet med Eriksson, som var son till en småbonde och snickare och blev en av sin tids mest hyllade svenska konstnärer; han har själv gjort en liknande klassresa och från att i ungdomen ha arbetat som svetsare blivit självlärd konsthistoriker och museiman (att statsminister Göran Persson skrivit förordet till hans bok är ett av många uttryck för den uppskattning som kommit honom till del från offentlighetens sida). Med stor sakkunskap och estetisk sensibilitet tecknar han i sin bok en självständig bild av Christian Eriksson och Rackstadgruppen. Inte minst fäster jag mig vid hans höga värdering av Maja Fjæstads konstnärskap; hon kom länge att stå i skuggan av sin mer expansive make. En av de mest mångsidiga begåvningarna, konstnärligt och intellektuellt, i Rackstadkolonin var Björn Ahlgrensson. Uppvuxen i Paris och Stockholm, beläst och musikalisk, kom han att vantrivas i de trånga förhållandena på landsbygden. Ett glädjelöst äktenskap med en syster till Fritz Lindström och svårigheter att få ekonomin att gå ihop ledde slutligen till ett desperat flyktförsök, först till Stockholm och därpå till Jämtland och Gotland, innan han 1918 rycktes bort i spanska sjukan, 46 år gammal. Om detta delvis tragiska levnadsöde har Gunnar Lindblom, pensionerad forskare och ämbetsman på FOA skrivit en fängslande bok, Jag duger ju inte till annat än att vara konstnär (G Lindblom i samarbete med Rackstadmuseet i Arvika 203 s). Utgångspunkten för Lindbloms skildring är den brevväxling med Ahlgrensson som hans moster lämnat efter sig. Efter brytningen med hustrun tycks konstnären ha hoppats på en ny framtid med den drygt ett decennium yngre Anna Dahl, som han lärt känna då hon var vävelev hos Gustaf Fjæstads systrar i Rackstad. Lindblom speglar de båda människoödena mot fonden av det politiska och sociala skeendet. Till Rackstadkolonin bör man också räkna Bror Sahlström, som varit Christian Erikssons assistent och som liksom denne var en mångsysslare som möbeldesigner och möbelsnickare, skulptör och smyckekonstnär. Till hans offentliga arbeten i Värmland hör den originella täljstensdopfunten i Trefaldighetskyrkan i Arvika och Adlersparremonumentet i Eda. På gamla foton kan man se hur Sahlström prytt fasaden till sin villa vid Racken med barockmålningar av Yttersta domen från den 1897 rivna 1700-talskyrkan i Torsby. Sahlström hade vuxit upp i Utterbyn strax utanför Torsby som son till en storbonde och riksdagsman. Trots faderns skepsis mot konstnärsyrket kom också två av Brors systrar att gå till konsthistorien: Anna Sahlström som träsnittare och målare, Ida Nilsson (”Fryksdalsmora”) som textilkonstnär. De båda systrarnas hem kom att gästas av mera namnkunniga konstnärskolleger, Sahlströmsgården bland annat av Carl Wilhelmson, som där målat några av sina mest kända verk, däribland ”Juniafton” och ”Gårdens dotter” med Anna Sahlström som modell, senare av Vera Nilsson och Siri Derkert. Ida Nilsson drev pensionat Sillegården vid Fryken i Västra Ämtervik, så småningom övertaget av dottern Margit och hennes man, den värmlandsfödde Göteborgskoloristen Erling Ärlingsson. Sahlströmsgården och Sillegården drivs nu av en stiftelse, som för vidare konstnärstraditionerna med utställningar men också lockar besökare med välrenommerat kök på båda platserna. Om dessa båda värmländska turistmål men framför allt om de tre konstnärssyskonen Sahlström har Henrik Torstensson, pensionerad lektor, skrivit en bok som i påkostad utformning kan mäta sig med ”Tjusning”: Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet (Vildgåsen, 207 s). Torstensson är inte konnässör som Fridlund och han tecknar inte den historiska bakgrunden lika fylligt som Lindblom, men han skriver medryckande och förmedlar också han bilden av ett Värmland för 100 år sedan som tycks ha sjudit av konstnärlig uppfinningsrikedom och vitalitet, ofta mot en bakgrund av felslagna drömmar och begränsande ekonomiska realiteter. Hans-Olof Boström är professor i konstvetenskap vid Karlstads universitet. (under strecket 10/3 2004) svd.se/understrecket Vårflod – Oljeduk 1909 ________________________________________ Den Vita Strålen Fråga: Men du säger ju att teosofin inte är en religion? Helena Blavatsky: givetvis är den inte det, eftersom den är alla religioners och den absoluta sanningens innersta väsen, av vilket endast en droppe ligger till grund för varje enskild religion. För att återigen använda en metafor: Teosofin här på jorden kan liknas vid det vita ljuset, under det att varje religion blott är en av prismats sju färger. Varje stråle ignorerar alla de andra och fördömer dem som falska, ja kanske till och med förbannar sin egen skala av nyanser från ljust till mörkt, och gör inte bara anspråk på att utgöra den förnämsta av färgade strålar, utan på att vara själva den vita strålen. Men allteftersom sanningens sol stiger högre och högre över den mänskliga förnimmelsens horisont och varje färgad stråle blir allt svagare, tills den slutligen i sin tur blir helt absorberad av det vita ljuset, så kommer mänskligheten att till slut befrias från dessa hindrande motsatsförhållanden och finna sig själv badande i den eviga sanningens rena färglösa ljus. Och detta ljus är – Theosophia. Nyckeln till teosofin av Helena Blavatsky, kap IV, sid. 33-34 ___________________________________________________________________ Vi återkommer med en del teosofiska texter av Gustav Adolf Fjæstad när vi har lokaliserat dem på Kungliga Biblioteket. Vi kommer att lägga ut några av dem på nätet så snart de kommer till vår redaktion. Utgivarna TEOSOFISKA KOMPANIET Vårdagjämningen, Malmö den 21 mars 2004
Posted on: Mon, 15 Jul 2013 11:31:45 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015