Trettiofyra år senare kom Arathea in på Röda Draken, ett av de sjaskigaste värdshusen i Hariot. Hariot var huvudstad i landet Ralmajen och detta var dess största stad. De flesta invånarna var dvärgar, vilket innebar att många av de små låga stenhusen inte var speciellt beboeliga ovan jord. Dvärgarna föredrog att bo i den berggrund som landet till största delen utgjordes av. I deras trädgårdar fanns inte mycket odlad växtlighet, utan mestadels stenhögar. Överblivet byggnadsmaterial helt enkelt. Halm låg och ruttnade på golvet inne i värdshuset, luften stank av dåligt öl och skämt kött. Väggarna hade en gång i tiden varit vitmenade, nu var de bara grådaskiga. De få rykande oljelampor som satt längs väggarna gav inget bra ljus, det var skumt och rökigt i lokalen. Möblerna var enkla i trä, en del var lappade med udda brädbitar. Trots det slitna utseendet, var Röda Draken ett populärt tillhåll för allehanda skumma individer. Skänkrummet var nästan helt fullsatt. Arathea, med midjelångt mörkblont hår, slarvigt uppsatt i en hästsvans, isblå ögon, hög panna, höga kindben och en bestämd haka, letade efter någonstans att sitta. Hon var helt klädd i svart läder. Hon fick syn på en man som satt ensam vid ett slitet bord och styrde sina steg dit. Han satt med en blaskig öl framför sig, stirrande tomt på den. – Ledigt? frågade Arathea kort. – Mm, svarade mannen lika kort. Arathea satte sig. Hon såg ingående på mannen som satt mitt emot henne. Han hade långt blont hår, som inte var uppsatt, höga kindben, bestämd haka och hög panna. Han såg ut att stämma med den beskrivning hon fått. – Vad stirrar du på? frågade han fientligt. – Dig. – Känner vi varandra? – Inte än, men jag arbetar på det. Arathea Waztres heter jag. – Vad har jag med det att göra? – Jag hörde att du letade efter arbete. Jag har ett åt dig, om du är intresserad. – Jaså. Varför skulle jag vara intresserad av det? Det finns andra, vet du. Innan Arathea hann svara honom, blev det helt tyst i lokalen. Anledningen var den senast anlända gästen. Han hette Gawian Edelse av släktet troglodyt. Dessa såg ut som människor, men var inte lika långa. De tyckte om att bo i berg, precis som dvärgar. De bröt dock varken malm eller ädelstenar utan föredrog att leva i helt obearbetade, naturliga grottor. Det gjorde i sin tur, att de helt saknade dvärgarnas fysiska styrka. Gawian hade de utmärkande trekantiga spetsiga öronen, stor näsa, snipiga läppar, grådaskig hy och brunt, kort, stripigt hår. Han var knappt en och en halv meter lång, liten för en troglodyt. Han hade smutsiga kläder av obestämd färg och ursprung. Han var illa omtyckt till och med på Röda Draken och det berodde inte bara på rasen han tillhörde. Han var känd för att vända kappan efter den börs som för tillfället betalade mest. Även om han redan fått betalt för att utföra ett arbete, kunde en mera välfylld börs få honom att byta både åsikt och arbete i en handvändning. Han kunde ha sålt sin mor flera gånger om, det vill säga, om han hade haft någon i livet. Gawian plirade med sina närsynta ögon, fick syn på en ledig plats vid ett bord och släntrade dit och slog sig ner. Arathea såg med avsmak på den nyanlända mannen vid bordet. En slö, tjock piga kom släntrande med en öl åt Gawian. Gawian såg likgiltigt på sina bordskamrater. Han noterade att de var lika varandra. – Ni är nya här? frågade Gawian nyfiket. – På genomresa bara, svarade Arathea. Rösten var en kvinnas konstaterade Gawian förvånat. Han hade trott att det var två män. – Är ni äventyrare? Han tog för givet att eftersom de satt vid samma bord, så hörde de ihop. – Möjligt, svarade den blonde mannen. – Hade du något ärende? Vi är inte intresserade av kallprat, sade kvinnan kallt. – Ja… han tvekade. – För många öron? hjälpte honom den blonde mannen. Gawian såg sig nervöst om. En gnagande känsla av att ha tagit kontakt med fel människor kom plötsligt över honom. Han svepte i sig sin blaskiga öl och valde att ignorera känslan. – Kan vi gå? De såg perfekta ut för hans ändamål, han ville verkligen leja dem, åtminstone mannen. Men hur skulle han lyckas med det? Han visste var krysoprasen fanns, med dess hjälp skulle han vinna Ymdimis tron. Och han skulle bli rik. Det sades allmänt att stora skatter väntade på den som intog tronen. Var de fanns, skulle krysoprasen avslöja. Gawians äregirighet hade alltid varit stor och nu hade han sin chans. När han väl hade krysoprasen i sin hand, skulle han döda dessa två som hjälpt honom. Om han kom så långt.
Posted on: Wed, 03 Jul 2013 07:24:32 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015