nu ska jag dela HELA min historia, har försökt hålla den kort men även försökt få med allt viktigt, i historien finns det en "helhet" som är viktig att se. Min historia börjar egentligen redan när jag var liten. Jag hade ofta ont i mina ben, flera gånger varje vecka fick min mamma sitta och massera benen för att värken skulle avta något och jag skulle kunna sova. Växtvärk sa läkarna, för dom kunde inte finna att det skulle vara något annat. Jag var väldigt energisk och påhittig, impulsiv och hade väldigt kort stubin. Lego var min stora passion och gudnåde den som störde mig! Denna koncentration hade jag däremot inte i skolan, blev mycket skolk och bråk, det var precis att jag fick godkänt i alla ämnen. Tonåren var inte bättre, mycket sprit och bråk varje helg, pga min osäkerhet och impulsivitet. Jjag kunde helt enkelt inte kontrollera alla känslor som fanns innombords. Envis och trotsig som synden, gav aldrig upp. Började köra cross vid 5 års ålder och tränade brottning sedan 6 års ålder, tills jag var 16, mycket ”viktbantning” inför tävlingarna, vid 16 år satte mina knän stopp. Hade så ont att jag knappt kunde gå, slatter kallas det och är tydligen väldigt vanligt i tonåren. Började träna styrketräning med inriktning bodybuildning samtidigt som jag hade ett väldigt tung jobb. Min kost var extremt nogrann och jag mådde riktigt bra under denna tid, år 01 hade jag en pendlande vikt mellan 95 och 100kg (är 1.60 lång). Detta var ett år innan jag skulle tävla, men det var då jag krockade med min mc. Hade änglavakt och överlevde! Låg avsvimmad i över 30 min innan ambulans kom. Resultatet av detta blev whiplasch i rygg och nacke, skadade även en hel del nerver och andra muskler i kroppen, nu rasade livet! Fick sluta med all träning, mc åkning, crossåkning m,m och för varje gång jag var hos läkaren fick jag bara starkare och starkare smärtstillande, vilket jag blev otroligt duktig på att blanda. 1,5 år gick innan jag lyckades komma in på rehab där jag blev i 6 månader. Utav dessa 1,5 år minns jag inte speciellt mycket, för jag hamnade i en kraftig depression och ett tablettmissbruk som jag själv tog mig ur. -02 fick jag diagnosen psoriasisartrit, lederna värkte och svullnade upp och jag hade nu riktigt ont i hela kroppen.Vägrade bli förtidspensionerad. Det blev smärtstillande och cellgifter och till slut ”biologiska” mediciner. Kämpade mig genom åren fram tills -07, då jag träffade min fru och hennes 3 åriga son. Efter 2 månader fick jag besked om att jag skulle bli pappa. Strax innan min dotter föddes fick jag sluta mitt jobb som väktare för ryggen och lederna orkade inte mer, hamnade i en riktigt djup ekonomisk kris. Skaffade mig ett lastbilskort och blev klar precis i ”industrikrisen”, hittade inget jobb på närmare 1 år och nu var vi båda arbetslösa med 2 små barn. När första jobbet dök upp jobbade jag ca 60-80 timmar i veckan, i drygt 1,5 år samtidigt som jag försökte ta hand om familjen och reparerade huset som envisades med att gå sönder hela tiden. Fick ett nytt jobb där jag började runt 17:00 och slutade 08:00 på morgonen. Fick nu beskedet att jag skulle bli pappa igen. Nu rasade allt, jobbade dygnet runt. Våren -11 gick jag in i väggen ordentligt, blev ett par vändor till psyk och jag tyckte jag blev bättre under sommaren men jag fortsatte jobba dygnet runt samtidigt som jag övriga tiden försökte vara med familjen. Men jag kände mig inte riktigt bra i kroppen, huvudet var som en dimma, lederna värkte och ryggen ville gå av. Hösten -11 blev jag sjukskriven, då jag längre inte kunde ta mig upp ur sängen, magen rasade och jag hade ingen ork alls. Under mina samtal med min psykolog framkom det även, för att citera honom; ”Tankarna om självmord är långt passerade!” frågan var bara när, var och hur?! Hade ett flertal gånger sagt farväl till min mamma och min fru i telefonen under tiden jag jobbat. Hade under dessa år en ungefärlig snitt sömn på ca 3 t/natt. Jag såg ingen utväg, ju mer jag försökte desto värre blev det. Jag tappade all lust att leva och såg längre inget hopp. Kunde bara försöka göra det så bra för min familj som möjligt genom att teckna en livförsäkring på 3 miljoner. Fick även en diagnos ADHD.Vändningen kom i mars 2012, då en ny person flyttade in med sin häst i samma stall, han rekomenderade mig ett ”pulver” och för första gången skrattade jag innombords, skulle det kunna hjälpa mig? Provat det mesta i kosttillskottsväg iom all träning. Men kände ändå att det var värt att prova och se om det nu var så bra som han sa. Kände redan efter första drinken hur värken i ryggen släppte och det kom en slags skärpa i huvudet. Helt plötsligt insåg jag vad det var jag höll på med och det var verkligen inget bra. Har nu druckit i ungefär 6 månader. Min psoriasis håller på att läka ut, mina leder har avtagit i svullnad och värken är i princip borta. Jag känner knappt av min whiplasch längre och framför allt har jag fått tillbaks mitt liv som försvann. Har inte tagit en enda medicin sedan jag började med FL. Jag vet att det krävs en förändring och jag har äntligen styrkan, orken och framför allt viljan att få ett bra liv igen! Går det mig emot i dagens läge, ler jag bara och hittar en ny lösning. Jag hoppas att jag genom att dela med mig av min historia kan få någon att inte ge upp och våga chansa. Det finns hopp, jag vet. För jag finns än idag och ska göra i många, många år!
Posted on: Thu, 12 Sep 2013 20:08:49 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015