Apropå jantelagen. Alltså, som författare har man rätten att ta en upplevelse, händelse eller känsla och göra vad man vill med den. Man kan förstora eller förminska den efter eget behag om det gynnar berättelsen man skriver. Detta är författarens fulla rätt om man skriver skönlitteratur. Skriver man däremot faktalitteratur bör man vara försiktig med detta och istället försöka hålla sig till faktiska händelser och någorlunda försöka beskriva en verklighet som delas av ett flertal dock inte alla, eftersom det då blir en ganska tråkig och intetsägande bok. Alltså jantelagen. I slutet av 1920-talet växte en norsk ung man upp i en dansk småstad Nyköping Mors. Senare skulle han bli författaren Aksel Sandemose. I sin skönlitterära bok ”En flykting korsar sitt spår” hittar han på något som han kallar jantelagen som regerar i en stad han kallar Jante. Varför nu svenskarna har tagit denna påhittade ”lag” till sina blågula hjärtan är för mig helt obegripligt. I tid och otid får jag höra ” Asså det är så jante liksom…” Eller värst av allt, förklarat på knagglig engelska för någon besökande ”Yäääs, in Sviden vi häv the lööö ov jante…” Alltså jantelagen bygger på en norrmans upplevelser under sin uppväxt i en dansk småstad, FÖR HELVETE! Vi vet inte hur den uppväxten var, men han var i sin fulla rätt att skriva som han ville. Den danska främlingsfientligheten är vida omtalad och en taskig barndom är det många som dras med. Jantelagen är en PÅHITTAD lag, i en PÅHITTAD stad i DANMARK, FÖR HELVETE! Om man nu upptäcker att man är omgiven av inskränkta människor, packa dina prylar och stick, FÖR HELVETE! Men glöm inte att fundera över varför DU attraherar den sortens människor, FÖR HELVETE!
Posted on: Tue, 10 Sep 2013 06:51:48 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015