Det här med blod är tjockare än vatten... Det är julikväll. Sommaren är i sitt essä och de flesta av är lediga. Många har semester, några en ledig klämdag, andra jobbar men kan ändå njuta av långa, ljusa och hyfsat varma kvällar. Nu i semestertider blir relationer ännu mer påtagliga och synliga. De känns liksom in på skinnet mer än under övriga månader av året. Kan det bero på att de blir så nakna i sommarsolen, eller beror det rent av på att vi bränt oss i sommarsolen? Många hävdar att blod är tjockare än vatten och vad som än händer i relationer inom familjen så har man alltid sina syskon och sina föräldrar. Är det verkligen så? Behöver det vara så och är det ens bra om det är så? Varför skulle släkt-relationer vara mer accepterande och tåliga än andra? När jag tittar på mina närmaste relationer är det inte många som har blodsband till mig. Det är mina döttrar som idag är mig oerhört nära. Det känns självklart underbart, men inte något som jag tar för givet. Vare sig från deras håll eller från mitt håll. Jag anser att det är ett jobb att sköta sina relationer, underhålla dem, vårda dem, nära dem och uppskatta dem. Det är detta som är avgörande om vi har livslånga, härliga relationer, snarare än om de bara finns "på pappret". Jag möter många olika människor. Deltagare på våra utbildningar eller åhörare på våra föreläsningar, dessa kommer ofta och beklagar sig på syskon, svärföräldrar, föräldrar eller andra släktingar och tycks tro att bara för att vi är släkt har "man" rätten att agera som man vill. Det tycker inte jag. Jag anser att alla relationer är likställda. Det innebär att riktiga relationer beror på hur vi vårdar varandra och inte på om vi råkar ha några gener som förankrar oss med varandra. De som står mig absolut närmast är definitivt inte blodsband till mig ( nu räknar jag inte mina döttrar utan jag ser bortom dem). De är människor jag lärt känna under åren. Människor som kommit att betyda mycket för mig och som jag märkt finns där i både med- och motgång. Människor som jag delar samma värderingar och livssyn med. Jag har både kvinnor och män i mitt liv som känns som mina syskon. Så nära är vi varandra, inte enligt några gener, utan i våra själar och sinnen. När livet är tufft finns de riktiga vännerna där. När utmaningarna haglar stöttar de. När du deppar peppar de och får dig på fötter igen. De tycker aldrig synd om dig utan älskar dig. De pushar och hjälper till. De är generösa och omtänksamma och de struntar fullkomligt i om ni är blodsband eller inte. I semestertider, som nu, är det många som tvingar sig att hälsa på släkt och umgås med familjemedlemmar de egentligen vare sig vill träffa eller gillar. Varför frågar jag mig? Vem tror att dessa möten blir roliga, minnesvärda och härliga? De blir alltid en plåga, de är som myggen. Kryper in på skinnet, biter tag och sedan kliar och svider det. Jag har inte träffat någon som säger att "oj vad jag längtar efter att bli myggbiten i sommar", ändå gör allt för många det med sina släktingar. En enda envis mygga kan ställa till det rejält, det vet alla vi som fått in en objuden sådan någon natt i sovrummet. Precis lika mycket ställer en elak kommentar, en ilsken blick eller en hopplös suck till med. Framför allt om de kommer från någon vi inbillat oss vill oss väl. Ta möjligheten till att välja ditt umgänge med stor omsorg. Det är en ynnest att få vara med dig - eller hur! De som inte uppskattar det - välj bort! Det är du värd. Välj inte myggen och knotten. Välj inte getingarna och huggormarna. Välj de härliga omtänksamma och generösa människorna i din omgivning, oavsett blodsband. Då blir det, jag lovar, så mycket roligare, bättre och mer minnesvärt. Det blir en sommar du aldrig kommer att glömma!! Fortsatt härlig njutning!! Kram & Kärlek
Posted on: Wed, 17 Jul 2013 19:50:36 +0000