Dikten som jag fått publicerad i lokaltidningen Mobbad Jag försöker nu att trösta, det barn jag en gång var Av det självförakt jag kände, finns fortfarande bitar kvar Jag var en känslig en, stor och klumpig med Tyckte om att ensam vara och fantisera fritt i fred. Jag ville ju ha vänner, men var distanslös i mitt sätt Skolan var en plåga, jag hade svårt att göra rätt Jag försökte men det blev så fel och tårarna de brände Ingen tycktes mig förstå och hur jag inom mig kände Jag var ju inte tjock, men större än de andra Blev förstås mobbad för det och ville tidigt banta Men det kvittade ju förstås, att jag drog in den lilla magen Jag var och förblev ett fetto, hånen haglade under dagen Idag jag ser på kort och jag kan inte förstå Hur de kunde kalla mig fetto, tjockis och så Jag var väl rolig att reta, för jag var en känslig en Men mobbningen den skadade, mig djupt in i själen. Den gav mig en biljett, in i ätstörningsproblematik Då vanföreställningar gör, att du ser dig jättelik Trots att kroppen blivit till, ett levande skelett med hjärna så utmattad, som skriker efter fett. Att ta sig ut ur helvetet, det tog mig många år Men mobbningen den gav mig, också andra sår Jag hamnade i ångest och djup depression För jag kände mig aldrig, som en viktig person Nu som äldre jag har lärt mig, mer om mig själv Jag vet att jag är intelligent, har min skolgång tagit igen Jag vet att jag är född, med en Asperger diagnos Som gjorde det så svårt, att livet kunna förstå Den själ som varit sårad och kränkt i många år Försöker jag nu trösta, så gott som det nu går Jag vill ej längre bära, hat mot alla dem Som gjorde min dag så svår, med värk i magtrakten. Kerstin
Posted on: Thu, 25 Jul 2013 08:15:42 +0000
Recently Viewed Topics
© 2015