Efter nästan fem månader på resande fot, befinner vi oss nu på det sista målet på den här resan; Rhodos. Och det är faktiskt med blandade känslor som jag ser slutet på resan, men visst ska det bli skönt att vara hemma på säker mark igen, mark jag känner igen och ett samhälle jag förstår. Jag har under den här resan förstått hur bra jag och Ni har det i Sverige. Jag insåg det framförallt under resans näst sista mål; Kuba. Landet är enormt eftersatt; fattigdom, slitna hus och städer. Smutsiga människor, gator och torg. Att lagligt få äga en mobiltelefon infördes för fem (!) år sedan, internet är nästan obefintligt. Det finns internetcafeer där det kostar 6 CUC (ca 40 SEK) för en timma, kriminalitet tillhör vardagen och så även lågbetalda jobb . Kubanerna själva kan och får inte åka ut ut landet hur som helst, och jag har aldrig i mitt liv sett så många "raggarbilar" på samma ställe, samtidigt. Vi i Sverige åker volvo, saab, bmw, audi osv till vardags medans de kan åka en gammal, rostig Cadillac från 50-talet och som inte gått rent de sista 10 åren heller inte med katalaysator. Det fanns en hel del fina också givetvis! :) Fabriker spyr ut föroreningar, precis som i princip alla fordon, samtidigt som landet står och förfaller. Sopsortering, skillnaden på mitt och ditt eller jämställdhet existerar inte på Kuba, och när man sätter fötterna på Kubansk mark reser man 40-50 år tillbaka i tiden. Folk tigger pengar, bristen på mat är stor, precis som på pengar. Vi tillbringade totalt 6 dagar på Kuba och under den 2 timmar långa taxiresan från Havanna till Varadero hinner man tänka, analysera och sammanställa resan som varit. Men jag kunde aldrig i mitt liv föreställa mig vad jag skulle se några dagar senare när vi åter var tillbaka i Havanna... Visst, det är kallt och jävligt i Sverige, men ack så lättsamt vi har det! Vi bor litegrann i en "skyddad verkstad" uppe i norr. Vi har ett fullt fungerande samhälle, vi har kommit en bra bit på väg i utvecklingen av vårat land och våra dagliga problem kan bestå av ett för segt internet, avsaknad av varmvatten för att någon duschat upp det sista eller att pizzan tar för lång tid att få hemkörd. Men i själva verket, tänk efter en stund; du har någonstans att bo, du äger möbler, rena kläder, kanske en bil, en cykel, du har med största sannolikhet en telefon, som säkert är en smartphone, du kopplar upp dig på internet med hjälp av en anslutning du har hemma som inte kostar mer än kanske 30 CUC, ett par svenska hundralappar, i månaden. Affärerna har massor av mat du kan välja bland, du kan betala för den när du går ut för att du har någon form av inkomst och du har ett hem med ett kylskåp och en frys där du kan stoppa in maten i när du kommer hem. Du slipper stå och tvätta dina kläder i en fontän, mitt i rondellen i stan där du bor, och framförallt; du kan ge din familj ett hem, med mat på bordet och ett någolunda tryggt liv mitt i 2013! Jag säger inte att alla i Sverige har det som jag nyss skrev, men det är nog mera "en regel än ett undantag" i allafall. "Ja men va fan", tänker du nu, "de har själva satt sig i den situationen" och där har du fel! Kuba är och har varit mycket länge en diktatur, vilket gör att landet helt avstannat i utvecklingen och tyvärr folket med den. Vi hade en enorm tur att få bo hemma hos 3 helt fantastiska familjer som gladeligen tog emot oss med öppna armar. Kärlek, det finns det på Kuba, den kostar inget. Det är mycket vanligt att man hyr in sig hos folk istället för att bo på dyra och eftersatta hotell. Och vi hade det nog mycket bättre hemma hos Pedro, Alex och Israel med familjer än vad vi skulle haft på hotell, det är jag helt säker på! Och jag är evigt tacksam att de öppnade dörren för oss och berättade saker vad man bör göra och inte på Kuba. Detta var min första vistelse på Kuba och med största sannoliket den sista. Men man ska aldrig säga aldrig och jag är en alltför nyfiken människa för att kanske inte kan avstå från att åka tillbaka om kanske 10 år för att se om landet utvecklats något. Men fram tills dess så tackar jag för mig på ön och är ändå tacksam över tiden där. Den näst sista dagen var svårast; att tackla och förstå all den fattigdom vi såg runt omkring oss. Vi åkte en guidad tur till en romfabrik och till ett av cigarrtillverkarna, och på vägen dit, ut ur huvudstaden, utanför bussens fönster såg vi fattigdom, elände och smuts, och kontrasten mellan de rika turisternas hotell i de fina kvarteren i New Havanna, till Old Havanna, där vi bodde, samt landsbygden, är enomt stor! Det högg till i hjärtat många gånger av medkänsla av att så många inget äger. Och inget kan de göra något åt det heller, förän diktaturen klingat av. Frågan är bara vad som går att rädda? Jag tänkte ett ögonblick tillbaka på min egen livssituation; jag äger heller inget hem eller har inget jobb att gå till. Men det är ett val JAG gjort i mitt liv, det är inget som valt det åt mig. Och jag återvänder hem till skitkalla men trygga Sverige med massor av minnen, nya vänner och endast Gud vet hur många nya insikter och kunskaper rikare. Och jag tackar återigen att jag fick möjligheten till att få se och uppleva allt vi faktiskt gjort. Visst, det har inte hela tiden varit tiptop, det har varit motgångar men oxå medgångar och när man knyter ihop säcken och summerar de sista fem månaderna av mitt liv, så är det absolut det största jag gjort! Jag vet inte om jag blivit en bättre vän, syster, flickvän eller dotter av resan, men något jag blivit är i allafall klokare, mer tacksam för det jag har i mitt liv och jag har lärt mig att värdesätta olika saker på andra sätt. Jag vet att jag alltid kommer att bära med mig många minnen, en del kommer att blekna och sakta försvinna bort medans andra föralltid kommer att stanna... Och meningen "jag har inte råd, jag har inga pengar" har plötsligt fått en annan betydelse. Lev idag, älska alla dagar, glöm inte att stanna upp ibland och känn hur lyckligt lottad just DU är. Tänk efter på allt bra och fint du har i livet. Njut av det, blicka inte tillbaka; LEV! Amen
Posted on: Thu, 04 Jul 2013 08:55:55 +0000