Ibland händer det att jag sitter på ett kafé i Södertälje och tittar ut på gågatan. Det är ofta en av de svarta fåtöljerna jag är ute efter, precis framför fönstret. Där kan man höra servitriserna småprata om familjeangelägenheter bakom smörgåsdisken. Ikeahyllor som skall måttas och H&M-butiker som skall passas in i almanackan före sommarrealisationen tillslut upphör. Där kan man sitta med ryggen mot dem och se på en fontän utanför fönstret i en rund marmorbassäng som liknar en atoll i solljuset. Men som inte är det. Kring fontänen står soptunnor och fastlåsta cyklar. En bit bort finns två rader med bänkar. På dem sitter ofta en och annan medborgare. Solbränd, rökande en cigarett, tuggande en sötsak. Eller bara inväntande en väninna, en dryckesbroder, en kollega, en shoppingfrände. Ofta tillsynes med gott om tid, aldrig egentligen riktigt betraktande det turkosa vattnet som i sin litenhet, förmodligen utgör storheten hos någon smältande glaciär någonstans ovanför oss. Jag brukar beställa en kopp med Liptons gröna te, vilket är det enda gröna te som erbjuds. Jag har ofta turen att se någon av stadens securitasvakter svänga in och ta sig en kopp kaffe med mjölk för att sedan försvinna ut mellan skuggorna från fasaderna. Alltid är jag villig till att prova någonting nytt, till en början, en chokladboll, en biskvi, en klenät, men jag tappar ofta modet vid kassan. Tar en kopp te och ser ner i tevattnet som mörknar redan innan jag kommit fram till fåtöljen. Jag kommer från en annan värld. En med Södertäljes gågata samexisterande värld. Jag kommer från en trädgård med ett gammalt hus. I rummen brukar jag spankulera och titta på de gamla föremålen och höra på tystnaden och samtala med bergen inuti mig själv. kära Maja, brukar jag säga, kan du tänka dig, du lever inuti någons dröm. Du har detta ålderstigna och välbyggda hem och en rar liten valp med den finaste stamtavlan och den godaste menyn bestående av både köttbitar och fiskfiléer. Du har en dotter och en son i varsitt rum mot grönskan och sängarna är bäddade med sidenöverkast med vackra blommor och föremålen omkring dessa dina två barn är främst vackra, inte främst nödvändiga. Och denna flicka och denna pojke känner inte till grönt te från Lipton. De känner till grönt te på lösvikt från de kunnigaste tehusen för att deras mamma varit i Kina för att hon fick lust en dag, att ta sig en sväng om i det fjärran östen, och för att hon göder dem med vardagsfrukostar bestående av vedugnsbageriets surdegsbaguetter och egenvispat örtsmör och bär och frukter från de biodynamiska odlingarna från Frankrike till Norden. För att hon varit hos Dynamis som samlar och exporterar dessa råvaror till ett kök som hennes. För att hon suttit där i en trädgård i Paris hos chefen för denna stiftelse och druckit det röda vinet från den lilla odlingen han känner, och för att hon suttit i flera sådana trädgårdar och samtalat med flera sådana människor för att det intresserat henne. Du har dessa välartade kanaler av föda, brukar jag säga, och du har dessa måltider i ditt lantliga kök. Och ett stadigt växande sparkonto har du. Och rötter så djupa i jorden du kliver runt på varje dag att skulle ett hår krökas på ditt huvud skulle en hel hop av närstående och i samhället kunniga människor se till att du fick vad du rättmätigen behövde, och inte bara det, också vad du inte trodde du behövde, som en bok med dikter, och inte bara en bok med dikter utan även en röst som reciterade dem åt dig i dunklet av en kandelaber från någon anrik förfader. Ja, så brukar jag gå runt och tala med mig själv. Sedan brukar jag vattna en blomma eller damma av en bokhög vid nattlampan. Idag fyllde jag 34 år. Stora delar av min födelsedag spenderade jag i en svart fåtölj och tittade på folkligheten på gågatan i Södertälje. Jag tog ingen klenät eller biskvi den här gången heller. För att jag en gång formades till att bara äta det bästa. För att jag formades till att inte vara folklig. Människovän i alla lägen, men knappast folklig. Knappast någon som delar de intressen och de värden som folk verkar dela i smått och i stort. För att man formade mig inuti en sorts andlig och själslig nobless. Där det sköna och det bildade och det historiska utgör fonden för det enda viktiga: ens eget skapande. Själens piruetter. Begåvningen. Genialiteten. För att jag formades till en ovetande och osnobbig snobb under det mjuka leendet. Jag brukar ge Södertälje en chans. Jag brukar sitta här vid atollen och insupa mitt hat. Min avsky. Mitt äckel över mänskligheten. Och ge staden en chans. Äcklet handlar om mig själv. Inte staden. Hur kunde jag bli en så älskansvärd romantiker. Behövs 34-åriga kvinnor som jag? Känner jag någon som dessa jag ser när jag sitter och tittar in i hjärtat av Södertälje? Södertälje är en industristad i mindre skala med högt index i social utsatthet och med svårt segregerade bostadsområden. Södertälje är en fattig stad och en kulturellt torftig stad en dryg mil ifrån mitt hus. Känner jag någon som invandrat, knappt någon, känner jag någon som bor i Ronna, Hovsjö eller liknande områden. Ingen. Känner jag någon som planerar i sin almanacka huruvida hon skall hinna med en realisation på barnkläder hos en större klädkedja mellan arbetspassen? Nej, inte vad jag vet. Skruvar och måttar jag ihop Ikea-möbler hemma i vardagsrummet. Aldrig. Jag borde vara ofantligt lycklig. En förskonad kvinna med lust på livet, livets goda, vill säga. Men det finns en sorg inuti mig. Och ett omvänt utanförskap. En känsla av att ingenting stämmer. Idag tänkte jag att 34-åriga kvinnor som lever inuti sagor också borde behövas. Kan jag undersöka detta närmare? Kan jag öppna mig mer och se in i fler världar. Kan jag beskriva dem och väva in dem i min egen berättelse så att jag mer tydligt får syn på mig själv. Och andra. Jag hoppas det.
Posted on: Mon, 26 Aug 2013 20:05:50 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015