Jag blev lite betänksam, då jag läste att min farbror, Pasis pappa gått bort. Närmast hur jag idag relaterar till min egen Mamma. Förra fredagen var jag på en begravning i Närpes tillsammans med min moster och morbror. Deras kusin hade avlidit pga komplikationer i en hjärtoperation och jag deltog (trodde jag) närmast därför att jag skulle få tillfälle att träffa en hel del släktingar; jag kan ärligt sagt inte känna någon genuin sorg över en person som jag möjligen har träffat som barn. Givetvis deltar jag ju i den sorg som hans barn känner, men det kändes ändå på förhand lite avlägset. Men jag fick riktigt angst i kyrkan; jag har ju inte varit på en begravning sedan min Mammas. Jag har inte hunnit bearbeta saken desto mera, förutom att jag där råkade tala med en kvinna som själv upplevt liknande och konstaterade att det kan komma "rekyl" flera år senare. Det var en tröst att höra. Jag bör dock påpeka att jag var sjösjuk efter ett smärre äventyr på Bottenhavet kvällen innan, varom mera separat. Säger bara att jag inte blir sjösjuk på havet, men väl nog till lands, om det varit höga vågor. Två dagar senare, i söndags alltså, konfirmerades min yngste kusin i Jakobstad, ja egentligen i Pedersöre kyrka, som är stor. 78 konfirmander och ca 1.000 personer inproppade. Då satt jag nog där och kände starkt att en fattas, eftersom Mamma var min kusins Gudmor. Det liksom harmade å hennes vägnar att hon inte hann leva för att uppleva denna fina tillställning. I viss mån upplevde jag att jag även var en slags representant för henne, förutom att jag givetvis själv var där. Men även detta gav mig en tankeställare och jag känner att jag behöver reflektera även över detta. Så det blir en lugn midsommar, lite retreat. Har faktiskt varit ganska jäktigt på sistone, vilket jag i och för sig trivs ypperligt med, särskilt i gränssnittet mellan juridik och politik. Må väl alla!
Posted on: Thu, 20 Jun 2013 22:32:30 +0000