Jag åker ofta bil. Men minns än de många gånger jag gick utmed Birkavägen i Södertälje, en sträcka på några kilometer, och tänkte "vad skönt det skulle vara om nån av de passerande bilarna erbjöd sig att skjutsa mig". Men de for förbi, en efter en, efter en.. Så tänker jag även idag, när jag passerar mån utmed en väg, eller ser dem frysa vid busshållsplatsen en vintermorgon. Vad lätt det vore för mig att erbjuda min skjuts. En insats på nån minut för mig, men kanske guld värd för den personen. Han hinner med ett tåg tidigare, hon slipper springa dyngsvettig till jobbet, damen kan vila sina gamla ben, de tre barnen slipper oron att inte veta vart man går av bussen. Men även jag passerar, en efter en, efter en... Vad är det för medmänsklighet? Det har hänt att jag sträckt ut en hjälpande hand, det har också hänt att folk avböjt. Kan det vara skräcken "ansvarsfulla" vuxna och media präntat i oss, att alla okända är potentiella våldsförövare, galna massmördare till liftare, knäppisar? Är den bilden sann? Jag tror faktiskt inte det. De allra flesta är goda, vanliga medmänniskor. Jag säger inte att idioter inte finns, men om jag ser en sån i varje människa, lever jag inlåst, inburad, i min egen skräck. Det är inte att leva. Våga sträck ut en hjälpande hand, erbjud skjutsen, håll upp dörren, ta upp liftaren, låna ut kronan som fattas barnets godispåse Och framför allt - våga ta emot den utsträckta handen och skjutsen. Ett liv utan att leva - är inget liv. En främling är en vän du ännu inte känner - skapa vänner! Marko Latva-Nevala a k a Tips Fråncoachen
Posted on: Sun, 18 Aug 2013 09:18:19 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015