Jupp. Lite nedtrampad, igen. Hmm. Stå Kvinna! Men, visst gör det ont när pilar av ondska, bitterhet, överlägsen nonchalans och dylika kvädesord träffar ens mittpunkt. När iskall hårdhet slår mot det varma och mjuka. Jag var aldrig tillräcklig. Jag var inte bra nog. Jag presterade inte enlig önskvärd lägsta standard. Jag slogs. Slet. Försökte efter alla medel möjliga att vara till lags, vara så nära perfekt jag någonsin kunde. Men Aldrig nådde jag fram, för på mållinjen ändrades spelreglerna och ytterligare 380 mil låg framför mig att besegra inom en timme, till fots, utan skor. Det fanns egentligen aldrig en chans att jag skulle kunna vara den du ville att jag skulle vara. Men, jag ville, så jag var enträgen, envis och slog bort mina egna mål, drömmar och mot vad som egentligen var jag. Tryckte undan, tillbaka, för att vara Hon, för Honom... Men det var kanske ändå aldrig kärlek, mer en kamp om makt... Men det gör ändå ont, när du kastar glödande, sylvassa pilar igenom mitt kött och fyller mig med ord sagda med förakt och kyla.. Stå Kvinna! Släpp inte in. Stå. Det kommer nya tider. Det som är gånget är det förflutna. Det skär ändå. Men mina ord är ändå återhållsamma men tydliga och varma, sagda med omtanke. För hur kan jag ens vilja skära dig i bitar, hur skulle jag ens kunna vilja skada, när jag en gång kände att du var värd det innersta av mig, när jag gav dig det finaste jag kunde. Jag vill inget ont, ville aldrig ont, vet att det är så. Du tvivlar, men.. det har du nog alltid gjort ändå... Kärleken dog. Men var och när föddes detta hat.. och varför.. Vi lovade för länge sedan,... Nu känner jag inte dig, ... och du säger att du nu äntligen vet allt om mig.. Du pratar hårt. Säger vasst. Ser med förakt och .. låter alla se på. Du har ingen aning om vem du pratar med. Du har ingen aning om vem jag är. Du vet mindre än inget om mig.. för du såg mig aldrig på riktigt, hörde inte, kände inte.. Du visste nog inte hur... och jag fann mig i att känna mig som i en bur av förväntningar, jag försökte säga, försökte visa.. men, jag ville inte vara till besvär.. Prestera. Om jag bara presterat. Då hade jag varit perfekt. För dig. Men jag är perfekt nu, perfekt för mig själv. Jag gör mitt bästa för att leva så fullt, så ärligt, så innerligt som jag kan... JoDåSåAtte. Livet är inte tänkt att levas på rosa fluffiga moln. Men en och annan semester dit vore ju najs. Jag står. Och med mer rak rygg och ärlighet mot mig själv än någonsin. Det är nu som livet är mitt, det som hänt har hjälpt mig på vägen att bli den jag är idag.. Och imorgon är jag ännu en dag visare... Jupp. Nu. Leka med lera med mina hjärtegryn
Posted on: Sat, 03 Aug 2013 12:57:56 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015