den lilla chans som fanns är nu väck är nu täck det lät som dom Jag gör sällan det som borde gjorts Hatar att passa in Hastar väldigt sakta mot det som förväntas Det är en vådlig stil det här Allt som oftast får man krypa till kors Inte så bra på marginaler, inte alls bra Kanske det Min likgiltighet har gjort mig sårbar Dess sköldar har visat sig vara alltför spröda Allvar jag ej kunnat förstå mig på Har ramlat förbi och jag har fnysande fnyst Många gånger turlikt slunkit undan Men ränta på ränta är bra på att snappa upp Fnys är dyra, men ack så sköna Det kommer en ny tid nu. Kanske kan jag passa och ta emot, kanske hänga med när det svänger. Vad som. Jag kränger, med någonstans där under. Kanske är allt en inbillning, men den håller mig ändå kvar. Hindrar mig från att vika av. Jag staplar neråt. Bara dit, bara till den. Sedan har du mig här igen. Värdelösa varelse. Som när jag vandrande gick från villans tandakut, full som få. Tanden lugn men minnet av dess ils rädsla som skrämt och lyft mig till bärandets bar. Nå det blev spy spy spy. Flög på flagyl och spy spy spy. Jordgubbar ner, jordgubbar upp. Aldrig har jag förr sett en röd vask så. En underbar sommmar. Och givetvis: Skyll dig själv. Jävla miffo. Som jag skyllde. Skyller än. Spy krake. Lär dig spy. För ingen sa någonsin drick ej. Vinglade av en Hässelbybuss och staplade längs ödetomter. Ond sommar. Utmanade tomheten. I vad som än kunde finnas. Ville jag enbart att min far kunde bli bättre igen. Men visste att det var över och förbi. Att det bara var rumstrerande kvar. Hopp. Elden knastrade. Förde oavsett vems talan. Nu är allt så. Kvarbliven försöker jag stampa ut hatets sista glödbitar. Försöker kravla mig ut och kravla mig in.
Posted on: Thu, 03 Oct 2013 23:46:23 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015