ATT MÖTA SINA RÄDSLOR Johan Andersson Sedan var ett bra sätt för mig att smita i undan. Det som var jobbigt sköt jag på. Inte nu, sedan. Det kunde handla om svåra arbetsuppgifter, läxor jag fått, övningar jag skulle göra, beslut att fatta, svåra samtal, frågor jag skulle vilja säga eller saker jag känt inom mig som var viktigt för mig att ta upp. Sedan, inte nu, det passar inte. Sedan, för tänk om han säger nej. Det var inte rätt tid, inte rätt känsla inte inte. Jag fegade ur, gruvade mig och mådde dåligt av att gå och dra på det som egentligen var viktigt för mig. I mina relationer var det förödande. Idag är inte rätt dag i morgon passar det bättre. Nu är det sommarlov, nu är det jul, påsk jag fann all anledning att skjuta upp. Jag drog på det och sköt det framför mig och gjorde det till en plåga för mig själv. Jag förminskade mig och jag stressade upp mig av att fortsätta bära på det jag ville få ut. För mig handlade detta om min rädsla till kritik, rädslan för att få ett nej och att inte bli älskad. Att avslöja mitt rätta jag och mina innersta tankar. Det blev lättare att fly. Vad jag däremot inte lyckades med var att fly från mig själv. Väntan blev en lögn som plågade mig. Det jag var rädd för skedde eftersom jag bl a skapade det genom att skjuta på det. Rädd, rädd för att vara jag. Rädd för att stå upp för mig. Rädd för att inte vara till lags. Rädd för att ta skit. Rädd, rädd, rädd! Rädslan blev en självömkan. Viss rädsla kunde jag stilla med andra handlingar för att bli bekräftad. Självklart genom att bara visa upp vissa sidor av mig. Aldrig visa den rädsla som gömdes inom mig. Se mig, älska mig! Delar av min rädsla var ogrundad och skapade bara en befrielse när jag vågade säga det jag ville. När jag insåg att rädslan var en produkt av min egen fantasi. En del av det jag fantiserade som gjorde att jag sköt upp det, blev så klart värre av att jag valt att vänta. Den visade då bara tydligare hur oärlig jag egentligen var vilket i sin tur skapade nya problem. Sedan har också inneburit att jag i mycket skjutit upp saker jag ska göra till sista minut och därmed skapar en massa stress för mig själv. Jag har skyllt på att jag varit mer skapande i min stress, men inte alls det har bara frustrerat mig. Räkningar, särskilt vissa som kändes som en dyr onödig utgift kunde jag skjuta upp bara för att jag skulle kunna ha pengarna på kontot ytterligare några dagar. Jag betalade i tid men i sista minut. Allt sedan har skapat stress, olust, gjort mig arg, besviken, skapat en massa konstiga fantasier i mig och beteenden som förminskat mitt eget jag och min egen självkänsla. Mitt ego har stärkts av att jag bekräftade att jag verkligen var en stor skit som fegade ut. Jag kände mig dålig och misslyckad. Hur löser jag detta och hur kan ni göra? Svaret är givetvis i detta att ta tag i sakerna direkt när de uppstår. Det handlar om ärlighet för mig och ärlighet för andra vad det än är. Alla vet via att det är så. Att möta rädslan är enda lösningen. Genom att möta mina rädslor hittar jag vägen ut. Genom att möta förstår jag och har en möjlighet att ändra på det. För att inte göra om beteendet behöver jag också komma till botten med varför jag gör som jag gör. För att slippa detta i framtiden så handlar det om att lära om och att komma till insikt vad det är i grunden som gör att jag har detta beteende. Vad hade denna strategi och detta beteende för uppgift tidigare i mitt liv och vad gjorde att jag då valde att göra så? Vad har min strategi för vinst idag, om jag fortfarande har den kvar? Har jag kvar beteendet så är det någon vinst jag får ut av den, annars hade jag gjort mig av med den. Hur är det för dig, har du en tendens att skjuta upp saker som du egentligen vill få sagt eller som du vill göra? Har du tendens att förhandla bort dig själv till förmån för någon annan. något annat och att undvika en rädsla som finns i dig?
Posted on: Wed, 17 Jul 2013 07:52:19 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015