BLOCK-ering De ambitioner som människor har att förändra världen genom partipolitik kan verka behjärtansvärda, men det som går dessa och den påhejande omvärlden förbi, är att systemet inte är gjort för att sådana "uppstickare" ska få någon reell makt. (Det aningen nedlåtande uttrycket är medvetet, för att redan här visa att förändring inte ses på med blida ögon.) Låt oss se på de olika alternativ som finns idag: 1. Bli medlem i ett existerande parti och förändra dess rådande maktstruktur 2. Starta ett nytt parti och ansluta sig till något av blocken, för att få stöd från andra partier 3. Starta ett nytt parti och vara oberoende, i hopp om att få en vågmästarroll. Alternativ 1 är något som många har försökt, med olika motiv och framgång. Gemensamt är dock att den maktstruktur man vill förändra genom att bli en del av den, inte ändras. Detta av den enkla anledningen att varför skulle någon med makt frivilligt släppa den ifrån sig? (M) ger ingen makt till (S), och en partiledning kommer heller inte att släppa in en okänd person med okänt beteende. Det blir istället en lång process, där "rätt" personer väljs ut i ett hierarkiskt system, dvs de personer som är lojala ned på rövslickarnivå, och ser till att makten bibehålls hos de personer som har den, tills ett tronskifte måste ske och den med mest användbart beteende tar platsen. Denna process lär vara sannerligen tröttsam för de med ärligt uppsåt, och de flesta har nog lämnat politiken i frustration över att vissa verkar glida fram mycket snabbare, märkligt nog utan att ha större förändringsambitioner, men med ett smort munläder och säkerligen ett annat motiv: Den egna vinningen, som gladeligen utnyttjas när ledningen köper lojalitet genom att kasta ut lite brödsmulor till dessa lakejer. Alternativ 2 då, starta ett nytt parti men direkt bekänna färg och anknyta sig till ett av blocken. Denna väg är kantad av kompromisser, och här kommer den huvudsakliga poängen med detta inlägg: Blockpolitiken är det ultimata medlet för att förhindra förändring men samtidigt ge ett sken av demokrati. Saken är nämligen densamma här, varför skulle någon med makt frivilligt släppa den ifrån sig? Ett nytt parti med fräscha grepp som skulle kullkasta de rådande maktstrukturerna kommer att bli BLOCK-erad. Antingen av det andra blocket, eller internt i det egna. Gränsen mellan alt. 2 och 3 är hårfin, och de kompromisser som måste göras för att nå framgång inom bara den ytterst lilla förändringen, är antagligen minst lika tröttsamma som processen i alt 1. Alternativ 3, som vi nu har märkt är väldigt likt alt. 2, blir samma sak, möjligen ännu mer påfrestande. Partiet blir nu en outsider, i några få fall med en verkningslös vågmästarroll eftersom båda block nu faktiskt kan samarbeta för att BLOCK-era alla försök till förändring. Media väntar som hungriga vargar på skandaler som kan smutskasta partiets rykte. De eldsjälar som gör sitt bästa hamnar i konspirationsfacket, och internet skrattar gott och nedlåtande i alla kommentarsfält. Som bonusalternativ kan vi hypotetisera att folket får en kollektiv snilleblixt och lägger alla sina röster på det nya partiet. Eller kan vi det? Vi pratar om ett av de mest invanda folken i världen, så starkt trygghetssökande att den stabila rösten vart fjärde år som alltid har gått till samma block, inte på något sätt får riskera TV:n, huset, bilen, gräsmattan, uteplatsen, märkeskläderna, etc... Inte bara maktlystna politiker, utan även vanliga människor har för mycket att förlora på förändringar. Receptet för politisk stagnation är alltså klart, dela in partierna i två block, låt de oförsonliga ismerna bråka med varandra, och förhindra förändringar genom ovanstående process. Grattis Sverige till ett styrelseskick som liknar mer en 1600-talsaristokrati än något som verkar för allas bästa!
Posted on: Fri, 06 Sep 2013 10:24:35 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015