Bristande tålamod är en bänkpressares eller styrkelyftares värsta fiende ... vilket jag måste påminna mig om just nu. Att återhämta mig från min skada i vänsteraxeln (som ganska tätt föregåtts av att jag slagit upp en skada i höften nästan allvarligare än någonsin innan) tog i grova drag tre månader av ont, upprepade inflammationer (som det verkar) och starkt begränsat lyftande, ungefär en och en halv månad av allmänt flamsande på gymmet där det undan för undan blev kul men där tunga vikter var långt borta, och två och en halv månad då kroppen svarade ganska bra på uppbyggnadsträning, men inte ville (vill) komma in på tunga vikter. Axeln slutade I PRINCIP göra ont någonstans under fas 2. Det krävs en väldigt långsam och noggrann (med tonvikt på det senare ordet, egentligen) inslussning i de tunga vikternas värld för att det ska finnas minsta chans att skapa något att bygga vidare på. Distriktsmästerskapet i bänkpress är nära nu och detta års distriktsmästerskap kommer jag få lov att välja ett av tre alternativ: a) låta bli att tävla b) kliva in och markera ett lyft, avstå de bägge senare c) göra tre lyft på struntvikter som jag på förhand vet blir godkända. Med detta sagt vill jag påpeka att jag inte vill förstöra idrottsglädje för mina Facebookvänner och jag vet att jag gör precis detta om jag skriver spaltmeter med gnäll om skador, bristande träningsmotivation och liknande. Vi kan avsluta inlägget med en kommentar från den ljusa sidan: jag lyckades på träningspasset idag med ett par saker som jag inte har lyckats med på några månader. Jag vet att jag kan göra dessa saker igen, och göra dem bättre än idag, i princip när jag vill. Där finns en grund att bygga på - och när jag gör grunden solid kan jag, när tiden är inne, bygga ett stabilt hus på den. Tålamod, tålamod, tålamod ... en lyftares tre bästa vänner. När lyftaren sedan har Facebookvänner som ger support är vägen till framgång vidöppen.
Posted on: Sun, 15 Sep 2013 17:44:08 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015