Det fungerar inte för mig att rekommendera artikeln, så här är den i sin helhet. Intressant, tycker jag som tröttnat på att banta. Med maten som vapen mot livet Publicerad i dag 00:05 De alltmer fasansfulla dieterna och späkningarna avspeglar mänsklighetens mentala uppdelning i omstörtare och realister. Har någon som köpt de storsäljande böckerna som uppmanar till svält två dagar av sju varit hungrig i inköpsögonblicket? Jag tror inte det. Bara när man är väldigt mätt överväger man fånglägerransoner. 500 kalorier är vad en kvinna ”får” äta under 5:2-dietens fastedygn. Jag har prövat alla dieter utom den eftersom jag vet att jag inte klarar hunger. Inte för att jag klarar någon annan diet heller mer än några dagar men det är ju inget skäl att låta bli. Att se vad de gör med tänkandet är inte ointressant. Matmanin synes ge visst stöd åt den idealistiska uppfattningen att idéer existerar som självständiga aktörer, har agens och styr människorna – inte tvärtom. Hur kunde jag annars sitta på Narviks tågstation en gång och äta medhavd vispad grädde och tänka att jag var duktig som inte åt ett äpple? Det var definitivt inte jag som styrde eller formade den idén efter egen håg. Jag hade anslutit mig till den och den styrde mig sedan som om den varit upphöjd till lag och haft hela våldsmonopolet bakom sig. I dietsammanhang finns tvenne euforiska moment. Det ena är att gå in i dieten. Det andra är att gå ur. Dieter fungerar på psyket som all ideologisk vitalism och som vilken totalitär lära och revolutionär våldsbejakelse som helst. Man handlar! Man krossar! Man gör något åt det oacceptabla och det sladdriga, det som bara lunkar och lufsar på. Även social ingenjörskonst är som en diet. Kanske liknar den mest isodieten: reglementerad, krånglig, effektiv och hyfsat mättande. Att banta är att omdana kroppen med våld. En magnetkamera kunde antagligen visa att samma områden i hjärnan lyser vid ingången till en ny underbar diet som vid en ny revolutions gryning när det mänskliga villkoret ska ändras för gott och allt onödigt skäras bort. Grovt betraktat kan två inställningar till kropp och samhälle urskiljas och mellan dem en glidande skala. Det ena är den revolutionära, utopistiska och strängt reformistiska. Med den ses nuvarande situation som en ständig katastrof och tills rättfärdigheten inträtt råder undantagstillstånd. Detta kan eventuellt upphöra när situationen tillåter. Man får då möjligen unna sig en halv deciliter bär och en deciliter råris (kokt), men inte samtidigt och kan man fortsätta avstå är det bättre eftersom reaktionens krafter ständigt hotar: 93 procent av alla bantare återgår till ursprungsvikten. Undantagstillståndet är det enda tillstånd i vilket revolutionären riktigt lever, när precis allt handlar om disciplin, fördrivning och utrensningar ur skafferiet. Därför bör revolutionen permanentas så att ångesten hålls i schack. Det sker genom ökad kontroll och repression. Man börjar svälta sig två dagar i veckan utöver de fem ortorektiska och kallar det 5:2. Ännu ett födoämne tas bort för den händelse förbränningen gått ned av det låga kaloriintaget. Man äter köttet rått efter att ha förstått att det måste varit så mänsklig ursprunglighet såg ut. I det andra förhållningssättet, det ickerevolutionära, är mål och medel detsamma. Det är vad som främst skiljer utopisten från ickeutopisten. Undantagstillstånd betraktas med skepsis och därför hyllas inga excesser. Man går in för att göra så rätt man kan från och med nu. Negativ särbehandling kompenseras inte med positiv och hetsätning inte med svält. Men man byter ut formbrödet mot fullkorn och ljus choklad mot mörk; små justeringar i enlighet med vad man klarar av. Människan är här en biologisk varelse och har en natur med vissa modesta behov som inte går bort av att de tänks bort (vilket talar mot idealismen). Denna dikotomi skär genom mänskligheten, dieterna, ideologierna och inte sällan genom en och samma person. Det realistiska spåret med sin misstro mot omfattande planering, undantagstillstånd och guruer leder lätt till någon variant av Medelhavskost. Det man håller vikten och hälsan av är samma som man magrar och blir frisk av. Maten delas inte in i listor av ”tillåtet” och ”otillåtet”, ”synd” och ”förbud”, och kokt broccoli blir aldrig annat än ett tillbehör. Därför är dieter som Medelhavskost absolut patetiska för den revolutionära bantaren/ätaren. Hon vill enbart ha konstruerade förbud och listor, men konstruera om dem så att de framstår som det enda naturliga och självklara. Hon vill anträda en väg smalare än en tråd och betrakta maten som ett pågående ärende för polisiär kontroll, dygd och reform. I den andan vill hon skapa en ny människa som förstår att om man äter pasta ”fast man uppenbarligen mår dåligt av det” (det vill säga inte blir smal) bör man gå till en terapeut för att reda ut sin osunda relation till stärkelse. Den revolutionära bantaren/ätaren fnyser åt att ”dra ned lite på det onyttiga”. Hon vill veta vad hon aldrig mer ska äta och hur hon ska lära sig att älska lyckan i det. Tills hon dör ska hon förhandla med synden, evigt längtande till det paradis som flödar av glass, kakor, semlor och smågodis. Den dag då möjligheten att välja det dåliga inte finns är revolutionären fri. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
Posted on: Sat, 05 Oct 2013 20:13:34 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015