Det största problemet med PK-feminismen, så som jag upplever det, är att de manliga könsrollerna inte upplevs som just sådana i samma utsträckning som de kvinnliga könsrollerna upplevs som kvinnliga, som om mannen skulle ha så mycket lättare att inte bli influerad av sådant som ses som typiskt manliga kvaliteter, eller välja bort det att bli formad in i destruktiva förtryckarroller, som även borde ses som riktad mot den egna personen. Vi har så lätt för att förstå de vi upplever befinna sig i det mest utsatta läget, reellt eller inte, att vi inte kan förstå hur psykologiska faktorer även kan spela in för att forma andra grupper av människor. Det är så uppenbart en provocerande tanke, att de man som person upplever orsakar mest våld på samhället inte kan förstås utan att samtidigt försvaras (vi har nog alla varit i en situation där vi försökt förklara en individ ur en viss samhällsgrupps agerande utifrån amatörpsykologi och fått det kastat på oss, "X kan aldrig försvaras!", men även vice versa). Ett exempel är när Stephan Mendel-Enks bok "Med uppenbar känsla för stil" kom ut. Hur den dissades nästan tvärsöver, av nästan alla tidningars feministiska recensenter och krönikörer. Ordet "genus" i Sverige innebär tyvärr inte detsamma som ordet "gender" i USA, då det närmast kidnappats av folk som tycker att destruktiv manlighet aldrig kan "försvaras". Fokus ska vara på offret och offret är alltid det som har det sämst. Vi ska gråta över offret, inte försöka förstå förövaren. Rent krasst: Vi vill känna oss mänskliga, inte med lösningar. Det här är inte enbart ett problem när det kommer till frågor om kön, samma sak är det när ämnet handlar om etnicitet. När etniskt svenska ungdomar rakar sina huvuden (som om de behöver göra det något mer för att bevisa sina övertygelser), ränner ute på stan och deklarerar sitt invandrarhat så går det inte att försvara med sysslolöshet eller underklassbakgrund, men när deras mer mörkhyade KLASSkamrater så kan just DET förklaras med liknande analytiska förmågor. Jag förstår att någon som blir drabbad av en enskild individ från en enskild grupps våld börjar tänka negativa tankar om denna individ, och i längden också hela gruppen (vid upprepade tillfällen - absolut), men varför ska vi som inte traumatiserats på samma vis av specifika grupper blunda för människor likartade utsatthet/formbarhet? Vill vi ha fler offer som vi kan gråta över och därmed få känna oss som (falskt) empatiska medmänniskor eller vill vi se en brottsförebyggande samhällskonstruktion? Den sista må vara en utopi (och då kan vi alla lika gärna döden dö, eller åtminstone sluta föröka oss), men ja... vad vill vi egentligen? Lite tankar på eftermiddagen bara.
Posted on: Sat, 14 Sep 2013 13:13:05 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015