Det är mycket diskussioner kring det här med specialskolor och deras existensberättigande osv osv nu och JAG SÄGER INTE att jag tycker det är fel att människor med NPF ska ha rätt till en skola där de möts med respekt för sina eventuella sociala och pedagogiska bromsklossar. Jag vill bara understryka att jag inte fick den chansen och att det då rakt inte går någon nöd på mig: på 90-talet fanns det inte ens på kartan att människor som jag skulle ha rätt till en lärarassistent. Jag har gått i skola för "normalpresterande" "normala" barn i hela min uppväxt. Jag har på förekommen anledning blivit trakasserad, utfryst, mobbad, slagen, spottad på, kallad för "cp" och "jävla mongohora" av mina klasskamrater och deras föräldrar, "efterbliven" och "hjärndöd" av mina lärare (och utöver detta även" blattefitta", "negerhora", "misslyckad abort" och "apjävel") Jag växte upp helt utan respekt för min integritet och pedagogiska och sociala förutsättningar från samhällets sida. Det var inte ens meningen att jag skulle lära mig skriva. Jag lärde mig på egen hand, eftersom ingen förutom jag ansåg att det fanns någon poäng med att jag skulle utbilda mig. Jag var 18 när jag för första gången klarade av att skriva mitt eget namn läsligt. Jag hade inga vänner överhuvudtaget fram tills jag var 19 och träffade Kronkish, som än idag är den människa som får mig att orka vara jag, varje dag. Därför att ingen förstod mig, eller ens brydde sig om att försöka. Vid den tidpunkt då samhället äntligen valde att agera och faktiskt inrätta instanser för att kunna hjälpa människor som mig, redan på ett tidigt stadium, var jag redan inlåst; både i mig själv och bakom fysiska dörrar. Jag spenderade större delen av mina övre tonår på sjukhus. Där för att en dag när jag vaknade, kom jag plötsligt inte upp ur sängen längre. Jag var 16 år gammal när min kropp, på grund av år av psykisk och fysisk misshandel, till slut rasade samman. Jag har spenderat de senaste 10 åren med att försöka reparera vad det svenska skolsystemet har gjort mot mig. Jag får dagligen kämpa för att sträcka på ryggen, för att inte slå, spotta och sparka på mig själv, precis som min omvärld gjort så länge jag kan minnas. Jag intalar mig flera gånger om dan att jag inte behöver hävda mig, att jag duger som jag är. Att jag förtjänar respekt är något jag HELA tiden måste påminna mig själv om. Jag har genomlidit mer smärta, mer sorg och mer bottenlös ensamhet, än vad jag någonsin gjort mig förtjänt av, oavsett handlande. Men även mer glädje, mer kärlek och mer tacksamhet, än vad jag ser hos andra, när jag vinner varenda tävling jag deltar i, speglar mig i Kronkish orubbliga tro på mig, ser min "refuse to lose"-tatuering i spegeln, eller tar pendeltåget till södertörn eller bussen till Universitetet här i Limerick(även om båda ofta är försenade). Jag har slagits för min rätt att andas i den luft jag rör mig, i hela mitt liv. Och det är lite som Aleks säger, i den där låten jag gillar så mycket: " Allting du lärt mig, kan aldrig försvinna; du lät mig förlora för att lära mig att vinna". Men det ska inte behöva vara så svårt. Det är människor vi pratar om här. Barn even. Ge dem en ärlig chans. Jag fick aldrig den chansen. Så, kära regeringen och intresseklubben "den privata sektorn": Om ni kunde lägga lite mer pengar på att faktiskt utbilda framtiden och lite mindre på fallskärmar åt chefer som ändå inte sköter sitt jobb och skitfula skrytbyggen som ingen ändå kommer vilja flytta in i (därför att "normala" människor vill bo i riktiga hus) , kanske de här barnen slipper ett CV liknande mitt. Ni kan ju givetvis vägra, men kom då sedan inte och gnäll över att ohälsan bland unga når oanade höjder och att ni "inte förstår hur det kommer sig". Det är ert förbannade ansvar att se efter de som behöver det mest. Kosta vad det kosta vill.
Posted on: Tue, 17 Sep 2013 08:02:57 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015