Det är tur man är född när man är född...hade jag vart född 15 år senare hade jag mest troligt fått diagnosen ADHD...5 år tidigare än det diagnosen DAMP......i vilket fall så hade jag troligen kategoriserats och kanske medicinerats och därför inte blivit den jag är idag.. När jag växte upp handskades de vuxna med barn som hade svårt att sitta still, var uppkäftiga, pratade mest jämnt och klättrade på väggarna, ville göra 1000 saker samtidig. Lärarna hade inställningen att vara hårda men rättvisa...alla barn gavs samma möjligheter. De vuxna varken dömde eller kategoriserade...de hittade vägar och de fick mig att uppskatta mina "förmågor" . Utvecklingssamtalen eller kvartsamtal som de hette på den tiden innehöll varje år liknande ord: energisk, svårt att läsa hela instruktionerna, har ofta bråttom, svårt att vara tyst... ALDRIG fick jag höra att detta var något "fel" aldrig diagnostiserades eller utreddes jag..dessa ord var sagda i positiv anda inte tvärtom...snarare blev dessa ord en påminnelse till mig att tänka på att det fanns fler i klassen än jag och en form av signum och beskrivning av min personlighet. Jag stärktes av att någon satte ord på vad/hur jag var och dÄrav "blev" jag någon..detta hjälpte mig att gå ut grundskolan med snittbetyg långt över medel.... min kaxiga men samtidigt ödmjuka attityd tog mig genom gymnasiet, påbyggnadsutbildning och universitet...Kontentan av det hela...jag fick tidigt lära mig att använda mina "som-idag-skulle-klassas-ADHD-sidor" på rätt sätt, ha rätt inställning till dem samt tycka om dem...detta tror jag till stor del beror på att mina lärare aldrig klassat dem som nge negativt....en lärares inställning till sina elevers olikheter och en lärares synsätt påverkar sååååå mycket. Det påverkade iallafall mig...
Posted on: Fri, 20 Sep 2013 04:09:49 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015