Eftersom Mona-Stina inte själv vill berätta vem de är som mailar/Messar henne massa elakt jävla skitsnack om mig så kan väl denna va så modig att träda fram själv. Förr eller senare kommer sanningen alltid fram! En av de fulaste och smärtsammaste av alla lögner är att jag lätt tar bort mina hundar fast de inte finns en orsak till de. Så här kommer sanningen om mina underbara fina hoffar som fått somna in. Och eftersom lögnerna säger att jag tar bort hunden när de inte går som jag vill så börjar jag berätta om Echo, Echo för mig va perfekt. Han gick kanon på utställning, han klarade sitt MT, vi hann tävla klass 1 med bravur. Han va snäll mot allt och alla. Älskade livet. Vid 2 års ålder började han få flertal anfall. Första gången så va de Felicia som såg och försökte hjälpa Echo, de va då de gick snett. Han kopplade ihop anfallet med henne och bett henne. Flera anfall kom och även under tiden han inte hade anfall så va han livrädd för Felicia och bet henne en gång till. De resulterade i att min 3 åriga dotter och min alltid annars glada Echo smög runt hemma och va rädda för varandra. Fick alla möjliga tips om att han skulle bo i bur/ha munkorg på sig dygnet runt osv. I min värld inte möjligt, dessutom olagligt. Varje anfall påverkade honom så tungt och de va antingen somna in eller omplacera. Han va redan omplacerad till mig vid 11 månaders ålder. Därav mitt beslut som grundar sig i sagas historia som är såhär. Saga va min första Hoffe, hon fick anaplasma (fästingsjukdom) under hennes första sommar, hon tålde inte medicinen mot de trotts att hon lades in och fick dropp. Men värdena sjönk men fick veta att de kommer komma i perioder att hon är påverkad av de. De va mystiska hältor och delvisa förlamningar. Framförallt satt de sig mentalt och hon va en mycket osäker hund. Väldigt rädd för nytt folk. Men vi tragglade på och de gick över förväntan. När saga va 4 år så föddes Felicia. De tog hårt på henne och hon drog sig undan och började få mer aggressiva tendensers mot barn. Vi beslutade att hon fick flytta till sin "extra matte" som hon varit hos ca 1 helg per månad. Dom tävlade även ihop. Där bodde hon i 7 månader innan kvinnan ångade sig av en incident där saga bet ett barn. Så flyttade hon hem igen och bodde hemma i ett par månader innan vi hittade ett nytt hem (efter övervägande om att somna in men vi tog beslutet att ge de en sista chans) nya personen hade redan en Hoffe och allt verkade kanon. Tills att jag får samtal om att hon gjorde sina behov inne, ylade och va allmänt konstig. (Innan hon flyttade dit fick hon en veterinärutredning med ett OK) vi åkte till nya hemmet (hon hade bott där i 7 månader) där mötts vi av 26 kg saga, normalvikt 35. Blodiga öron, klor som växt in i tramdynorna. Dessutom livrädd. Vi tog henne därifrån på en gång, försökte ta hem henne men hon va alldeles för förstörd så vi tog beslutet att låta henne somna in ca 6 år gammal. Så där är min tragiska historia och sanningen i en enkel förklaring. Jag gråter fortfarande och mår mentalt i perioder fruktansvärt av försluten av dessa två underbara hundar. Och att folk ska sprida rykten om att "jag tar bort mina hundar när de inte går som jag vill" de är fruktansvärt att höra. Ganja kommer att få somna in av följande orsaker. Hennes höftfel är att skålen är på tok för grund och höften hoppar ur led vid hastiga rörelser. Höftkulan har därmed blivit ojämn och skadad. Hon vill inte använda sitt höger ben där höften nästan är grad D. Så hon har tappat muskler där och även fått inflammation i hasled och knän av att hon belastar fel. Hitintills har hon inte tålt dom smärtstillande vi provat. Hon har tuggat bort päls från sig själv och vankar ständigt runt om nätterna och flåsar. Sen är Ganja som individ en väldigt osäker och rädd hund. De mesta har vi tränat bort och hon klarar numera normala saker i vardagen. Från början satt hon med svansen mellan benen och skakade om hon såg folk på över 100 meters håll. Hon kröp fram i nya miljöer och har svårt att släppa sina rädslor. I efterhand tror jag hon haft ont från tidig ålder och därav hennes rädda sida. Hennes mh va en väckarklocka på hur hon faktisk mår, de sköna i de hela är att hon och jag ändå byggt upp en sån bra relation genom allt att jag tror att vi skulle klara oss genom allt! MEN en 19 månaders hund ska inte gå och ha ont dagligen. Aldrig få vara lös. Trotts rehab (sim, akupunktur, olika tillskott) så har hon blivit värre sen i våras. Att omplacera en hund jag älskar, som jag vet har ont, som i grund och botten är en mycket osäker individ är uteslutet. Efter en grundlig undersökning av ortoped och med dom framtida prognoserna så har jag tagit beslutet att låta henne somna in. Hur mycket de är smärtar så måste jag tänka på Ganja. Vilket liv kommer hon ha? Vilken livskvalitet? Istället kommer hon få göra mina andra änglar sällskap
Posted on: Sun, 22 Sep 2013 07:42:11 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015