En gnistrande satir utan bäst-före-datum. Det skriver Tommy Sundin om Tolv stolar i Västerbottens-Kuriren. *En litterär muntration* tackar väl ingen nej till i denna mörka tid? Får jag då anbefalla Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Och ni frågar: kan verkligen en 20-talsroman, dessutom från Sovjetunionen, ha något att komma med i humorväg? Jo, här handlar det om en gnistrande satir utan bäst-före-datum, som genom viktiga kompletteringar blivit dubbelt så tjock. Men också, jag försäkrar, dubbelt så rolig! Josef Riwkin, som härom året fick ett senkommet erkännande i Johan Svedjedals bok om Spektrum-gruppen, gjorde under 1930-talet envetna insatser för den nya sovjetryska prosan. Han och hustrun Ester översatte bl.a. Tolv stolar 1937. Men förlagan hade brister och först tack vare Akvilon och Bengt Samuelsons utsökta tolkning har boken blivit fullständig. Från Odessa vid Svarta havet kom de båda författarna födda runt 1900. Inte nog med att staden då utgjorde en omvittnat kreativ konstnärlig miljö, själva språket – en Odessavariant av ryskan med jiddischinslag – beskrivs som särdeles färgstarkt och humoristiskt. De kom till Moskva och blev journalistkollegor på järnvägsarbetarförbundets tidning Visslan. Under NEP-epokens slutskede, med marknadskrafterna temporärt frisläppta sedan krigskommunismen kört ekonomin i botten, ville Ilf & Petrov skapa en rundmålning av livet i rådsrepubliken, åskådlig och igenkännbar för gemene medborgare. Så länge avarterna av den Nya Ekonomiska Politiken skildrades lät man författarna hållas. Ändå hade mycket skurits bort och lagts tillrätta när berättelsen i januari 1928 publicerades både som bok och följetong. Det är denna förvanskade utgåva Riwkins version vilar på. *För att få berättarstoffet* på vandring över det stora landet valde författarparet ett lika fiffigt som genialt grepp. Förut adliga Madame Petuchov undslipper på dödsbädden för svärsonen Vorobjaninov att hon för undvikande av konfiskation sytt in briljanterna i stoppningen till en av sina tolv matsalsstolar innan hon fördrevs från herrgården i Stargorod. Illa nog biktas hemligheten även för fader Fjodor och jakten kan börja. Genom auktioner och försäljningar sprids stolsamlingen för vinden styckevis och delt, så de giriga kontrahenternas vägar korsar varandra titt som tätt i hetlevrade sammandrabbningar. ”Och vad fanns i det här huset före den historiska materialismen?” ställs frågan till portvakten vid fattighuset för äldre damer i Stargorod. Frågeställaren är en 28-årig friskus vid namn Ostap Bender, om vars förflutna endast avslöjas att han är son till en turkisk undersåte. *Bokens egentlige hjälte* har därmed presenterats. Han blir svärsonens, f.d. adelsmarskalk Vorobjaninovs kompanjon, sedan de mötts i fattighuset, tidigare herrgården med det eftertraktade möblemanget. Ett stoljaktskonsortium med dessa två delägare bildas, där Benders roll varierar från Teknisk direktör till Den store strategen. Raskt tar han befälet, varpå Vorobjaninov tvingas se sig reducerad till tafflig assistent, emellanåt simpel tiggare eller tragisk friare till allmänt åtlöje. Ostap Benders källor av energi och frustande livsglädje tycks outsinliga och hans skapande fantasi för att finansera jakten på juvelerna är gränslös. I fråga om utstrålning, förslagenhet och retorisk talang tar han ledigt plats i litteraturhistoriens lag av hjältemodiga lustigkurrar bland medspelare som Gargantua, Don Quijote, Münchhausen och vejk. Många Benderrepliker, som frågan till fader Fjodor om vad ett gram opium för folket kostar, är väletablerad rysk folklore. *Bland obetalbara figuranter* som de båda konsortiedelägarna möter märks ingenjör Ernest Stjukins maka Ella, vilken mot Shakespeares förråd av 12 000 ord klarar sig med knappa fyrtio. ”Hå-hå”, ”Schuckert”, ”Jag dööör!” hör till de fåtaliga fraser som galant lösgör henne ur varjehanda trängt läge. Könsdiskriminerande, kan tyckas, fast lätt vägs hon upp av Nikifor Lapis som valsar runt i Moskvas Folkens hus hos en uppsjö tidningsredaktioner och söker vigga någon rubel på tillpassade dagsverser med den evige Gavrila i centrum. Bagarfackets organ Brödrafolket erbjuds av Lapsus, som han osnyggt kallas, en dikt tillägnad gåtfulla Brili Beck med den trosvissa inledningen: ”Gavrila, bagare till yrket, / Gavrila sjöng och bakte bröd ” Efter en ”diplomatisk holmgång” stryks dedikationen. Den minnesgode anar anspelning på Majakovskijs musa Lili Brik. *Historien om det* samspelta författarparet Ilf & Petrov, som också prövade pseudonymen Tolstojevskij, väcker associationer till vår egen konstellation Hasse & Tage. Efter en två månaders USA-odyssé i splitterny Ford, följt av sensationella reportage för sovjetmedborgarna, drabbades Ilf av tbc och avled 1937. Fem år senare störtade ett spaningsplan under världskriget med Jevgenij Petrov ombord. Han hämtade sig aldrig efter förlusten av sin vän.
Posted on: Mon, 02 Dec 2013 08:18:47 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015