För ett par år sedan var jag med i en bilolycka där en motorcykel var inblandad. Jag kan fortfarande idag, hur lätt som helst, se bilden framför mig när motorcyklisten handlöst flyger av sin motorcykel. Han flög verkligen som en vante utan någon som helst chans att värja sig eller hinna reagera. Jag var först fram till motorcyklisten efter olyckan. Visiret på hjälmen var uppfällt och han stirrade blint rakt framför sig. Från ögonbrynet droppade det blod ned i hans ansikte. Jag var helt övertygad om att han var död. Det var en av de absolut värsta tillfällena i hela mitt liv. Nu var han lyckligtvis inte död, utan hade ”bara” förlorat medvetandet. Idag är han näst intill frisk, förutom en kotförskjutning i ryggen som han kan hantera om han bara sköter sin styrketräning ordentligt. Han var 19 år gammal när olyckan skedde. Även innan olyckan var jag inte helt bekväm med att sätta mig bakom ratten. Jag har alltid känt mig lite för disträ och rädd att något oväntat ska hända. Jag har inte riktigt litat på min reaktionsförmåga. Efter olyckan blev rädslan värre. Ibland undvek jag helt att köra bil överhuvudtaget eller överlät det på andra. Vissa gånger var rädslan till och med fysisk, jag kunde få hjärtklappning, andnöd och handsvett för att jag tyckte det var så jobbigt att behöva köra. Värst har det varit när jag har haft passagerare i bilen. Passagerare som jag har haft ansvaret för. Sedan började jag jobba med mina rädslor, som ni kanske läst i ett tidigare inlägg. Jag har inte, en enda gång under resans gång, talat om just min rädsla för bilkörning. Det är ingenting vi har bearbetat eller diskuterat. Men. I och med att jag har jobbat med alla mina grundläggande rädslor så har även rädslan för bilkörning minskat. Fortfarande kan jag tycka att det är lite obehagligt att köra, men jag undviker det aldrig längre. Jag får inte hjärtklappning, andnöd eller handsvett. Jag vet dessutom med mig att jag kör lugnt och försiktigt, att jag inte tar några onödiga risker eller att jag på något sätt är vårdslös. Dessutom har jag ju en man som älskar att åka motorcykel. Eftersom jag på nära håll sett hur oskyddad man är på en motorcykel så var jag väldigt skeptisk till hans motorcykelåkande när vi träffades. Varje gång han skulle ut och åka kände jag mig livrädd och såg framför mig hur han låg där på gatan med visiret uppfällt och blod rinnande från ögonbrynet. Han fick tjata länge och väl tills jag till slut gick med på att åka med bakpå motorcykeln. Första gången var jag veritabelt livrädd och klamrade mig fast kring hans överkropp för kung och fosterland. Det fanns ingen som helst njutning i att åka med bakpå. Jag åkte med ett par gånger till, mest för att han ville det och för att det var viktigt för honom. Men inte njöt jag av det, inte en enda sekund. Så. En morgon sken solen och det var alldeles underbart ute. Han frågade mig om jag ville åka med bakpå på väg till jobbet. Innan jag själv visste ordet av hade jag svarat ”ja” och stod ute på gatan med skinnjackan på och en hjälm på huvudet. Jag var själv lite förvånad över mitt spontana och självklara ”ja”. Tidigare har han fått tjata en god stund och det har krävts en lång startsträcka innan jag har gått med på att åka med. Men nu stod jag där, redo att åka. Jag väntade på att rädslan skulle infinna sig. Jag väntade på att jag skulle få jobbigt att andas, att magen skulle knyta sig och att jag skulle känna mig rädd. Men rädslan kom inte. Jag hoppade på motorcykeln, satte mig tillrätta och väntade, igen, på reflexen att krampaktigt hålla i min mans överkropp. Istället för att klamra mig fast vid honom som om liv och död hängde på det, lutade jag mig framåt och lade jag lätt mina händer på hans lår. Medan vi körde iväg väntade jag fortfarande på rädslan. Men inte ens när vi var uppe på motorvägen och jag såg att hastighetsmätaren var uppe i över 90 km/h kände jag mig rädd. Solen sken, fåglarna kvittrade, jag kände hur vinden blåste i mitt ansikte och jag kom på att jag faktiskt till och med satt och njöt av resan! Så. Att jobba med mina grundläggande rädslor har gjort att jag är mindre rädd överhuvudtaget. Och det innebär att jag kan njuta av långt fler saker än innan. Tänk att jag faktiskt njuter av något som jag tidigare var livrädd för. It’s been SO worth it.
Posted on: Wed, 30 Oct 2013 08:25:21 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015