Herregud. Läste precis en krönika om forskningen om inre utveckling och det verkar som att Annelistyle håller på att bli på modet. Så här har jag gjort när jag har rockat med mig själv det sista året och det här är Annelistyle: När jag lämnade psykiatrin 1996 var jag ett vrak mentalt. Jag hade som skräckfilmer som rullade i huvudet 90% av min vakna tid. Jag hade heller inga kul minnen i min minnesbank som jag kunde vila i, det var bara skräp och elände och typ 11:e sep överallt. Så först behövde jag börja stoppa in kulgrejer i minnesbanken och reste mycket som jag ju gillar. Jag blev också expert på att pimpa min vardag med glaggrejer, glass till frukost har blivit en klassiker i mitt liv. Sakta kunde jag hitta lite vilsamhet i kaoset genom att jag hade kul grejer att vila tankarna och känslorna i. Jag tränade mig att styra tankarna och kunna ta mig till glada tankar när det var tungt. Sedan the big thing. Det hemska jagade mig som vilddjur i vardagen, de sprang runt överallt och poppade upp i tid och otid. Jag tror inte på att glömma bort grejer, vi har ju formats av vår historia och möten vi haft, det är en del av vem vi är idag så om jag skulle glömma bort allt elände så skulle jag ju glömma bort delar av mig själv och för min del var det ju väldigt att gömma bort och då skulle ju jag inte finnas kvar. Det funkade ju inte. Dessutom tror jag inte på att livet kan vara bra, livet är som det är, smärtsamma grejer händer och vi är lite knas alla till mans och vi får försöka gilla läget och göra det bästa av det istället. Då gjorde jag så att jag placerade dem i hage en bit bort. Under långa tider kunde jag inte gå dit alls då jag behövde byggas upp. Sen när jag kunde gå dit så försökte jag bara gå dit när jag var stark. Inte när jag var svag. Och så såg jag till att jag stängde grinden efter mig så inget sprang löst. I det där fann jag vilsamhet och tack vare min förmåga att pimpa dagarna så kunde jag hitta glädje. Och så hade jag det till förra hösten. Förra hösten började jag skriva på en bok om mitt liv och vägen tillbaka. Då trodde jag att jag var klar med min bakgrund. Men ack så fel jag hade. Jag skulle skriva om de där vilddjuren och monstren i hagen och fann att de var fortfarande väldigt vilda. Dags för den stora resan i mitt liv. Resan in i mig själv. Vilddjuren och monstren skulle fejsas. Jag flyttade helt enkelt in i hagen för att tämja dem och bli kompis med dem. Känsla efter känsla bejakade jag och fortsatte på känslotrådarna i många timmar. 5-10 timmar om dagen i ett halvår. Ibland var det svårt att fejsa en känsla men mitt utgångsläge var att inga känslor är rätt eller fel, de kan vara smärtsamma, lena, sköna, osköna osv. Men inte rätt eller fel. Ibland fick jag ta sats i flera dagar innan jag kunde våga mig in i en skamfylld känsla. Kring en grej fick jag en konflikt kring att jag behövde in i samma känsla så många gånger och inte alls kunde släppa men förstod att det finns inga regler om vad som är rätt och fel, det är bara något vi skapat ur ingenting, utan det är känslan som måste få styra och som sagt, det finns inga känslor som är rätt eller fel. Snart såg jag att vad det handlade om var att jag varje gång ändrade om lite grand för att efter en lång tid ha möblerat om det alldeles vilket hjälpte mig att ta mig in i helt nya inre marker. Sakta tämjde jag vilddjur efter vilddjur och monster efter monster. Vi började bli vänner. Händer sträcktes fram. Jag behövde demontera mig själv mentalt i småbitar. Jag gick sönder alldeles i flera månader. Men jag fortsatte. I den processen fick jag förklaringsmodeller till hur jag fungerar och inte fungerar, ibland kunde de vara jättejobbiga i början men sakta kunde jag formera dem på sätt som jag kunde bli vän med och kunde då också bli än mer vän med odjuren. Med kärlek, tolerans och ödmjukhet gjorde jag bitarna rena, fina och vackra och när jag monterade ihop mig igen blev sånt som blev fel i den mentala konfigurationen redan när jag formades mentalt som bebis blev nu helt och fungerande. Det är ännu för tidigt att säga hur mycket jag lagade då jag inte har varit i det nya så värst länge och det är svårt att veta vad som är avsaknad av vana och skills och vad som är genuin oförmåga. Det går dock väldigt fort framåt bara av att vara i relationer. Vad som också skett är att jag som har som grundambition i livet att älska alla människor utan att ha någon slags undantagslista ska ju också försöka älska de som gjort mig illa och där har jag börjat kunna älska också odjuren. Det gör att jag också kan älska mig själv. Och vice versa, desto mer jag älskar mig själv desto mer kan jag älska de som gjort mig illa. Det handlar inte om att eftersträva att bli polare med dem in real life utan att inte bära bitterhet eller whatever och att genuint vilja dem ett fint liv. Min känsla har landat i att alla har sin resa och allt har en story, också de hade en resa och en story som gjorde att de hade hamnat där de var och när jag nådde dit började jag uppleva att det inte längre fanns något att förlåta. I det började odjuren bli vanliga fina djur som alla andra. I det blev jag fri. I detta att jag blev vän med odjuren och monstren kunde jag släppa ut dem ur hagen. Nu har jag dem i min vardag. Min historia är en del av mig. Jag kan vara mer i allt jag är. Det är så nytt och ovant att jag nu ibland mår lite så där och har svårt att hålla ihop mig men jag märker att det är mest en rädsla för något som är väldigt ovant. Jag flyr inte som jag gjort ibland innan, jag är kvar men stänger ner mig lite mentalt ibland. Det känns som det enda som behövs nu är lite tid. Dessutom är det helt okej att jag blir lite knas i huvudet ibland. Det är ju en fantastisk resa jag har gjort det här året och det är stort det som skett och att jag inte funkar helt felfritt så ja, det är så det är i livet, ingen funkar felfritt och jag funkar ju väldigt bra utifrån de förutsättningar som finns. I det finns glädje och tacksamhet. Att älska sig själv villkorslöst innebär ju också att älska sig själv även när man är lite knas. Jag skulle ju aldrig tänka tanken att inte älska mig själv för att jag saknar mina fingrar och gör saker lite annorlunda. Samma med det mentala, bara lite annorlunda. Om någon annan inte kan älska mig är deras resa. När jag mådde som sämst kom jag själv och en polare i kläm av allt trasigt, och hon hade ju också sitt trasiga som spelade roll, men det är också sånt som kan förlåtas men just det som är så färsk får jag ibland stoppa in i hagen ett ögonblick. Men det är också allt som finns i hagen idag. Dessutom har det här medfört att jag har klivit ur mitt eget lilla rymdskepp som jag surfat runt i livet i, och blivit en del av the Human Community, som jag kallar det. Jag har aldrig varit i relationer på det sätt jag är i dag pga. av säkerhetsskäl. Det var för farligt för mig. Det är jag nu. Omg, inte lätt att förstå alla spelregler alla gånger och shit vad kärlek kan göra ont men ha, jag är här för att stanna! Cool. Det här är min alldeles egen style att jobba med mig själv. Annelistyle. Well. Vad stod det i den där krönikan nu då? Så här: Bli av med alla dina problem Hoppas att jag fångade dig med rubriken? Vill du bli av med alla dina problem? Då får du jobba hårt. Förmodligen så hårt att du stupar, åtminstone om problemen finns inuti dig i form av tankar eller känslor. Att tänka ”antingen eller”, problemfri eller problemfylld är exempel på linjärt tänkande. Jag är antingen sjuk eller frisk. Jag är antingen bra eller dålig. Så där får jag inte vara men så där är bra. Det här tänkandet har de senaste åren blivit ytterst omodernt inom psykologin. Nu trängs traditionell KBT undan av cirkulärt tänkande psykologiformer som DBT, psykosyntes, ACT eller mindfulness-baserade former. Här handlar det i stället om att problem och känslor kommer och går. Det handlar om ”både och” - jag är både lycklig och olycklig, både bra och dålig. Nu skall vi lära oss leva med våra känslor, ta ett mentalt avstånd till det som sker inom oss. Genom att bli en vänlig kompis till vårt vandrande ältande inre, skall vi få en ny relation till oss själva, till våra tankar och till våra känslor. Upplevelser kommer och går, så är det! Ibland jobbiga, ibland mysiga. Inget är bättre eller sämre. Allt är bara upplevelser… Kanske gäller den gamla devisen att göra sina fiender till vänner även när det gäller våra inre fiender. Så bli vän med dina inre problem och de försvinner. Precis lika fort som den här krönikan tog slut! Lätt i teorin, en livsuppgift i verkliga livet. Lycka till! Mats Graffman, VD Från HumaNovas nyhetsbrev. Snacka om att Annelistyle rules! Tänker på de som försökt styra om mig till att göra som man ”ska”, ”normalt. Nu är det ju jag som är normal, Annelistyle is da shit! Ha! Nu köör vi!! Men shiiiit vilken lång post! Men du, om du inte gillar långa posts, well, skulle du äta lakrits om du inte gillade det? När det ju finns små söta geléhallon? Så varför läste du? Om man inte gillar kan man ju låta bli. Var rädd om dig, stoppa inte in sånt du inte gillar i ditt liv! Kram!
Posted on: Thu, 24 Oct 2013 15:25:34 +0000
Recently Viewed Topics
© 2015