Hur jag hamnade här Jag lyssnade precis på ett radioprogram. Efter det kände jag att jag behöver skriva av mig lite. Det verkar som att sättet att göra det nuförtiden inte ofta är privata dagböcker. Utan man ska vräka ut allt helt öppet på nätet. Vilken tur att man kan vara anonym då… När jag var i början av mina 20+ år så var jag ganska vilse. Jag var ute och festade och tyckte att det var det livet handlade om. Att bli full varje helg och sen se om jag mindes något dagen därpå. Jag har alltid haft nära vänner men aldrig riktigt brytt mig vilka som verkligen känner Mig. Sen började året då jag skulle fylla 24. Året hade knappt börjat innan Det hände. Det som fick mig att sluta snubbla fram. Plötsligt föll jag hejdlöst istället. Jag försökte vara stark. Så som man Ska vara. Inombords gick jag sönder. Jag föll itu fullständigt. Jag fortsatte festa men till en mindre mild grad. Jag tog kärlek där jag fick den. Men det var inget som var äkta. Det fanns inget som skulle vara längre än en natt. Ingenting spelade någon roll längre. Den enda anledningen till att jag fortsatte existera var att jag inte kunde utsätta min familj för att se att jag var lika trasig som dom. Någon måste väl vara stark? Någon måste väl ta över rollen efter att en annan person försvunnit. Hennes vänner försökte ha mig som ett substitut ett tag. Dom låtsades givetvis inte om det. Dom försökte få det till att ”vi har varandra” och ”vi ska stötta varandra genom att minnas henne tillsammans”. Men det var uppenbart att det dom egentligen var ute efter var att försöka ersätta henne med mig. Men det går inte. Min syster och jag är bara lika på utsidan. Hon finns helt enkelt inte längre. Jag skulle gärna vilja att hon levde vidare genom mig men det är inte möjligt. Men jag klandrar dom inte. När det kom till familjen så försökte Jag ersätta henne. Mina underbara brorsbarn hade förlorat sin häftiga faster som hittade på saker med dom och såg till att dom hade så kul som dom bara kunde. Men jag klarade inte av det. Nu är jag omtyckt av dom. Men med den mognaden som jag hade för fyra och ett halvt år sedan så kunde jag omöjligt ta den roll hon spelade. Men med facit i hand så känns det väldigt bra. Att jag inte tog över direkt gör att dom äldsta kommer ihåg henne. Det brukar hugga till av smärta i mig när någon råkar kalla mig hennes namn. Men när en av dom äldsta brorsbarnen råkade säga hennes namn till mig för ungefär en månad sedan så kände jag bara glädje och värme. ”Oj, förlåt”. Sa han direkt när jag vände mig om. ”Det är ingen fara”. Han är dubbelt så gammal nu som han var när vi förlorade henne. Men han kommer fortfarande ihåg. Det är fantastiskt. Jag hoppas verkligen att han aldrig glömmer. Jag behövde mycket stöd från mina vänner när jag började visa mig bland folk igen. men många gånger slutade det med att Jag fick trösta Dom. Eller att samtalsämnet gick in på Deras förluster. Ja, det är tragiska händelser där också men det är inget jag vill lyssna på när jag precis mist min syster, mitt allt, min basta vän. Den som visste Allt om mig men ändå älskade mig. Sen träffade jag Honom. Han som fick världen att vända. Han som fick mig att känna värme och glädje igen. Han som fick mig att förstå att jag kanske kan få vara glad någon gång. Men ju närmre han kom desto längre bort har vännerna hamnat. Många vill skylla detta på honom. Men det är fel. Dom säger att jag har förändrats. Men det är väl klart att jag har förändrats. Men det är inte Hans fel. Jag förändrades när jag gick igenom min största förlust någonsin. En förlust som jag trodde skulle förtära mig. Det är tack vare honom som jag omfamnade livet igen. Det är tack vare honom som jag nu faktiskt Är lycklig. Ibland gråter jag fortfarande över min stora förlust. Men strax efter så kan jag le över vad jag har…
Posted on: Fri, 30 Aug 2013 21:58:09 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015