Idag kom så dagen jag och många nära å kära väntat på, dagen när jag får förklarat för mig vad det är som gör mitt blod sjukt. Där sitter vi, jag och Tobbe, en vacker höstdag och ser genom sjukhusfönstren hur löven dansar i alla världens färger. Hej hej, säger doktorn och i ögonen syns det att han vet något som han egentligen inte alls vill berätta. KML, vet du vad det är? Nej, tänker jag och hjärtat hoppar över ett slag. Kronisk Myeloisk Leukemi... Jag vet inte varför, men någonting i mig får mig att bli lugn. Doktorn informerar, jag lyssnar, inte på allt men på det mesta. Höga chanser till överlevnad, mirakelmedicin, philadelphiakromosom, allvarligt, förstadie som går att bromsa, risker, chanser. Medicin. För resten av livet. Min benmärg har genomgått en mutation i en specifik kromosom som ger upphov till dessa cancerceller, celler som går att bromsa men som inte går att bota. 9 av 10 överlever. Skämtsam som jag alltid verkar vara, frågar jag om det betyder att jag måste gå med i Philadelphiakyrkan nu? Doktorn skrattar med och jag fortsätter att lyssna, med ett konstlat leende över läpparna. Jag tackar för mig, öppnar dörren och säger adjö. Förvånad över att mina ben aldrig känts så starka. En känsla av overklighet slår mig när jag rusar till kyrkan alldeles intill sjukhusets dörren, sätter mig ner i bänken och gråter. Av alla möjliga tänkbara anledningar. Alldeles runt hörnet står Tobias, mamma och pappa och möter mig när jag behöver det som mest, med öppna armar och hjärtan. Jag älskar er. Nu är jag hemma i soffan och tänker att jag ska gå ut i solen efter dessa rader, stänga av min telefon och passa på njuta över hur vacker hösten är. Och påminna mig om hur jävla ägd den där sjukdomen ska bli. I mitt liv är det bara en som bestämmer. Jag.
Posted on: Thu, 03 Oct 2013 12:26:45 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015