Ingen varnade oss. Det sitter en glouggla inuti oss. Som vrider sig när vi vrider oss, och när vi försöker vara stilla. Det krasar mellan organen, levern, lungorna, magsäcken, när den liksom skjuter ut sin haka, om de nu har en haka, och vickar med näbben lite upp och ner. Eller när den blinkar. Som skavsår. Det var ingen som sa nåt. Horisonterna hade brukat vara dolda förr. Nu såg man dem. Nu såg vi dem på långt håll. De där strecken. Evighetslånga. Ångestfyllande. jag satt och stirrade med svarta vridmärken i magen. ugglan. Jävla djur. Påhoppad. Anrikad. Invaderad. Ett riktat angrepp. Vi var många. Eller inte många, men ett antal i alla fall. Om nätterna tog sig ugglan för att drömma. Då sprattlade den lite med vingarna, helt oväntat. Eller: det var väntat, vi visste om att den skulle göra det. Det hade vi lärt oss, med tiden. Men det gick aldrig att räkna ut när. Det var bara att följa med. Låta bli att kräkas. Tänka på hallon, mjuka syrligtsöta bär, knastriga när man tuggade på dem. Ja, det var då det. Och sedan dök hon upp. Figuren i siluett mot lysande rosa himmel och några enbuskar och en slingrande väg. Och horisonten då, den förbannade linjen. Jag försöker att bortse från den. Hon stod där med sin handlösa arm utsträckt åt sidan och den andra om huvudet. Kjolen stod rätt ut från kroppen. I siluett. Jag tänkte mig att någon släppt av henne där medan vi sov. Men hon stod bara där, i samma position, på samma plats. Rörde sig inte en milimeter. Armen utan hand en bit från kroppen, den andra om huvudet. Kjolen i sidled. Åren går. Hon är en del av landskapet. Precis som ugglan och jag.
Posted on: Mon, 18 Nov 2013 20:12:15 +0000