LÅT MIG FÖRKLARA - igen... Det känns som om ännu ett förtydligande är på sin plats. Jag har tidigare skrivit några liknande inlägg, men kanske med något olika formuleringar. Kruxet är väl dels att jag är lite frustrerad över det minimala intresset för mina texter samt att jag tror en hel del människor faktiskt missförstår det jag gör. Jag försöker vara tydlig, ibland kanske rent utav övertydlig. Men jag har skrivit så pass mycket och länge att jag vet det är nästan omöjligt att få ALLA att förstå. Vad är det då jag gör? Jag skriver texter och inlägg både här på bloggen och på Facebook. FB är troligen inte det bästa forumet för min typ av texter, men att jag startade där bottnade i att jag kände en önskan om att fler människor skulle läsa det jag skriver. Jag har ju så att säga "facit i hand" här på bloggen varje gång jag loggar in och intresset är minst sagt svalt. Jag tror det har åtminstone en orsak och det är att folk idag inte har tid att läsa långa texter av någon de inte vet vem det är. Dessutom texter som för det mesta är fokuserade på ämnen som är känsliga och kanske jobbiga att läsa för personer som är eller har varit i liknande situationer i livet. Jag frågade en kille som skrivit för olika tidningar och dessutom gett ut ett antal böcker om det här med att bli "publicerad" om man INTE är "känd". Han menade att man MÅSTE vara bra, förbannat bra på att skriva för att dels någon skall läsa och för att över huvud taget bli publicerad. Jag har inget emot olika kändisar som skriver kokböcker och det ena med det tredje och blir publicerade ENDAST för att de är kända. Det är inte deras fel, de flyter bara med på vågen så länge det går... Men samtidigt så är jag kluven till mina egna tankar kring det här. Å ena sidan vill jag verkligen att människor skall läsa min historia och förhoppningsvis själva tänka till innan de hamnar i skiten, men å andra sidan så är jag ju lite av en eremit, så om uppmärksamheten skulle bli för stor skulle jag tycka det var för jobbigt. (Tror jag.) Jag skriver texter som handlar om då och nu. I första hand så berättar jag om min alkoholism och hur illa det var och hur jag tog mig ur detta helvete och vände på steken. Samtidigt så berättar jag om de diagnoser jag fått från olika läkare, varav vissa med stor sannolikhet beror på ett drygt 20-årigt beroende och missbruk av alkohol. För det mesta är det inte speciellt trevlig läsning, men dels behövde och behöver jag få ur mig skiten och dessutom är det mitt sätt att dela med mig av mina erfarenheter till andra människor. Jag lever i dag nykter sedan drygt 4½ år tillbaka och trivs alldeles ypperligt med detta liv. Men jag lever också med sviterna av mitt tidigare liv, bland annat ett antal psykiska funktionsstörningar som enligt läkarna är varaktiga. Jag har varit (och är) sjukskriven sedan hösten 2006 och även mellan sjukskrivningarna haft sjukersättning (sjukpension). Hur ligger då landet för närvarande? Jag trivs i min tillvaro och lever efter minsta motståndets lag. Jag klarar definitivt inte av minsta lilla stress utan MÅSTE ha lugn, ro och trygghet runt mig. Jag bor på en plats där det är mycket lugnt och tyst. Jag gör det jag gör på daglig basis och det sker under noll stress och därför mår jag just nu ganska bra enligt min egen måttstock. Säger jag att jag mår "bra" så får jag alltid något mothugg om "varför jobbar du inte då?" eller liknande. Därför skriver jag numera alltid något som "utifrån min egen tillvaro" eller "på min egen skala", eller what ever som kan tydliggöra för folk som läser att jag mår bra utifrån mig själv, MEN INTE utifrån samhällets krav. Jag har här på bloggen skrivit nästan 100 inlägg och de flesta handlar om här och nu i jämförelse med där och då. I första hand om alkoholism, olika andra beroenden och missbruk, psykisk sjukdom och annat jag själv har ERFARENHET av. Jag skriver således ENDAST utifrån vad jag själv varit med om och upplevt. För jag vet inte ett skit om hur andra har mått eller mår, eller hur de har hanterat sina liv. Kanske är det "fegt" att bara skriva om sig själv och sina erfarenheter, men då kan i varje fall ingen jävel slå mig på fingrarna och hävda att jag har fel. Missförstå mig rätt: jag har absolut inget alls emot kritik, ris eller ros, bara den är konstruktiv. Att som vissa bara haspla ur sig "...din jävla parasit, flytta till Nordkorea..." och liknande gång efter gång som svar på mina texter går bara totalt bort. Jag får mothugg, främst på FB, eftersom det är där jag skriver mest nu för tiden. Men det är självklart okej. Ger man sig in i leken så får man tåla sådant. Men saken är den att om man bara "hoppar på" en persons text utan att förklara varför man gör det, så handlar det i min bok ofta om "rädsla" att fejsa sin egen verklighet... Och därmed kommer jag inte på pudelns kärna: Jag har alltså tonvis med erfarenheter, minnen och tunga lärdomar från de senaste typ 30 åren kring alkoholens positiva och negativa egenskaper och effekter på mig själv en i viss mån på andra. Under 20 av dessa år har jag själv levt i det helvete som det innebär att missbruka och vara beroende av alkohol. Men jag tog mig ur detta sorgliga leverne. Jag fick mycket god hjälp, men det mesta arbetet gör man själv i sin ensamhet. Detta skriver jag om. Jag skriver också om hur det var innan jag marinerade min hjärna i sprit och hur det blev efteråt. Jag har sett båda sidorna av myntet och jag har överlevt. Jag ser det som en slags skyldighet att dela med mig av de här sakerna eftersom det är så det fungerar exempelvis inom AA - Anonyma Alkoholister. De brukar säga "lyssna på dem som gått före", vilket man gör, men sedan så super man till ändå. Åtminstone var det så för mig. I vilket fall som helst skriver jag alltså om det jag varit med om, till 99 procent mina egna erfarenheter. Men det går ju inte att undvika att uppleva saker som involverar andra människor under så här lång tid. Det var lite om bakgrunden. NU KOMMER DET VIKTIGA: Alla gör vi fel och det är nog så att jag skrivit lite väl överdrivet i ett antal inlägg, det vill säga att jag skruvat till det och lagt mig i andra människors liv och vanor. Detta kan jag bara be om ursäkt för! Men jag tror jag blivit bättre på att hantera den biten. För det handlar nämligen om mig och inte om er. Men vad jag gör är att jag berättar om hur ILLA det gick för MIG och hur illa det faktiskt kan gå för VEM SOM HELST som inte ser upp med alkoholens negativa effekter. Eftersom jag själv klankade ner på de där "jävla alkisarna, sjukpensionärerna och de arbetslösa" under de år då jag förde ett någorlunda normalt liv så kan jag inte säga så mycket om att även andra människor gör detta. Det handlar ju helt enkelt om okunskap och brist på erfarenhet när man slänger ur sig sådana kommentarer. De flesta människor har inte alkoholproblem och det är kanon. Men då skall de inte heller snacka om sådant de inte har en susning om. De flesta människor har ett arbete. Det är också kanon. Men då skall de inte se ned på de personer som inget arbete har. Likadant är det när det gäller sjukdom/icke sjukdom. Eller något annat som ställer människor i ett motsatsförhållande till varandra. Normal eller inte. Frisk eller inte. Och så vidare. På Facebook fick jag ett meddelande där det stod ungefär: "...jag och mina kompisar undrar varför du skriver som du skriver och så negativt om alkohol..." Ja-a, varför då? Ett problem, som jag ser det, är att många läser ett inlägg och sedan dömer de mig och mina texter efter detta. Men det är ju som att komma in i handlingen efter halva filmen, eller hur? Om man istället läser ett par, tre, kanske till och med åtta av mina inlägg så får man en något klarar bild av vad jag gör. Men återigen, folk har inte tid. Och vissa vill inte fejsa verkligheten och inse att de själva har stora problem. Tro mig, jag vet exakt hur det är... Nåväl. Jag vill alltså - återigen - med detta inlägg starkt poängtera att jag INTE lägger mig i ditt liv och hur du väljer att leva det. Är du med så långt? Jag kommer inte heller med något MORALISERANDE eller PEKPINNAR hur andra människor skall leva sina liv. Jag dömer ingen. Människor hamnar snett. De dricker, drogar, äter, köper och gör annat i övermått, men ALLTID - enligt min erfarenhet - så är detta bara ett symptom på något annat. Exempelvis så super man (jag) för att man inte mår bra, men man kanske inte fattar vad felet är och så super man på ändå, eftersom detta är det enda sätt man känner till att döva sin ångest. Jag kan definitivt inte påstå att jag "perfekt" bara för att jag lagt ned mitt drickande. Jag har mycket i bagaget och vissa saker kan man inte bli av med, hur gärna man än vill. Man är märkt av sitt tidigare liv, men det man kan göra är att förändra sin tillvaron och sedan göra det bästa möjliga för att må bra resten av livet. Det finns många negativa effekter kring alkoholen. Förnekelsen är stor hos oss som super. Om det går riktigt illa så skiter man faktiskt allt. Man struntar i sina när och kära, jobbet, ekonomin och sin egen hälsa. De flesta alkisar dör i en snödriva, bilolycka eller på något annat tragiskt alkoholrelaterat sätt. Men det viss en väg ut. Och det är aldrig för sent. Som aktiv alkis är man självisk, egoistisk, självcentrerad och mängder med andra negativa egenskaper dyker fram. En av de absolut värsta sakerna som jag tyckte var att man totalt förändras och blir en helt annan människa än den man egentligen är. Man gör andra människor illa och det känns hemskt. Men det man kan göra är att sluta dricka och börja bli en människa igen. Ingen vill vara ett fyllo, tro mig, jag vet... Du lever ditt liv som Du vill. Jag lägger mig inte i det, även om det kanske ibland kan både verka och låta så. Jag går till överdrift ibland, men det handlar nog för det mesta om att jag VET hur jävligt det är och vill skona andra människor från detta helvete på jorden. Du skall inte tro att jag inte VET. Med mina erfarenheter så ser man tecken och spår i sanden som säger mycket. Men jag klandrar dig inte. Jag var själv likadan. Jag berättar min historia och hur illa det kan gå. Det är allt...
Posted on: Mon, 23 Sep 2013 03:35:12 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015