Nu har jag fått nog och detta är en smäll från mig själv, till mig själv. Jag vill komma bort ifrån Gävle, jag vill ha tillbaka mitt liv, min häst, min träning, min glädje och mig själv. Vart är jag och vem fan har jag blivit? En stor självisk idiot som bryr sig mer om sina jävla ben sticker ut än om att familjen går i kras. VAD håller jag på med? Ärligt talat? Jag vet inte. Nu har jag fått den kropp som jag strävade efter då jag tränade som en galning och bara blev större. Detta är något jag inte förstår. Hur kunde det bli såhär? Utan träning har jag gått ned över 10 kilo. Med träning gick jag upp ungefär 3 kilo. Jag antar att det var i muskler, men jag förstod det inte då. Drömmen om ben var alldeles för stor. Ben och ett mellanrum emellan låren. Det där löjliga jävla thigh-gapet som är så jävla snyggt, ja jag vet att jag är en idiot som tycker det. Men jag rår inte för det, och jag skäms för att jag tycker det. Vad är det för fel med ett par tränade ben egentligen? Inget alls, bara det att jag vill ha de där magra pinniga benen. Men de håller på att kosta mig allt som egentligen håller mig kärt i livet, det som ÄR livet på riktigt. Hur har det då kunna bli såhär? Det är en fråga jag ställer mig konstant. De flesta tänker nog att jag är inkompetent som inte inser att det bara är jag själv som kan ändra det här, och ja, jag är inkompetent som bara kämpar emot hela tiden och kommer allt längre bort ifrån det jag egentligen vill ha. NÄR ska jag vakna upp och faktiskt inse det? Aldrig. Det är så det faktiskt känns. Jag är borta någon annanstans, jag är inte den jag var förut. Den glada tjejen, hon som älskade apelsinkrokant, chips med vitlöksdipp, vart har hon tagit vägen? Ja jag vet inte. Att hitta tillbaka till henne känns bortom min makt, och jag vet inte om jag vill vara henne. Enligt mig själv såg jag ut som ett hängbuksvin när jag var den tjejen, enligt andra gjorde jag inte det. Vem ska jag tro? Sjukdomen eller de som kände den friska glada Zandra? Den som en gång var jag på riktigt. Någon gång måste jag vakna, det GÅR inte att väga 35 kilo och ha ett friskt liv, det är omöjligt. Anorexia leder inte längre än till döden, det finns ingenting som kan neka det. Hur man än försöker lura sig själv så är det just dit som vägen leder. Varför plågar jag min kropp så fruktansvärt för något som försätter ALLT jag har? Min älskade mamma, min älskade familj, mina vänner och min häst. Min stora passion, ridningen. Hur kunde jag låta det sjuka ta över det? Bara den grejen är så fruktansvärd.. Jag skäms när jag tänker över det. När jag läser igenom det här så inser jag, jag är i behov av hjälp. På riktigt nu. Men kommer jag vara mottaglig för den hjälpen? Jag har nog inte mycket till val, om jag inte vill sluta på ett behandlingshem. Är det någon gång i livet jag måste vakna så är det nu, jag måste sluta vara så självisk och inse att det här faktiskt är på riktigt. Vill jag ha något får jag kämpa för det. Och det är vad jag måste göra. Jag ska börja nu, i alla fall försöka. Har man satt sig i skiten får man ur skiten ta sig ur, punkt.
Posted on: Sat, 30 Nov 2013 19:33:32 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015