Prologen på den nya serien; Från djupet av mitt hjärta: Serafens närvaro är därmed lagd på is och nu kommer en fristående roman om intriger i frikyrkomiljö. - Hönö, juni 2009 Den gälla signalen till ytterdörren på Solhemsvägen 23 skrek och hon suckade och gick för att öppna. Hon kände sig stressad eftersom middagen stod på spisen. Hon torkade sig om händerna på en handduk och slängde tygtrasan på en arbetsbänk. Ett strålande solsken sken i den stora inglasade farstutrappan. Genom de blankpolerade glasrutorna kunde hon se två män i kostym. Bara det inte var Jehovas Vittnen, tänkte hon. ”Sara Kristina Fjellgren?”, undrade den främste mannen. Det uteslöt några Vittnen tänkte hon. Lite förvirrat nickade hon och sa ja. Vad gällde det och vilka var de? Mannen som frågat efter hennes namn undrade om de kunde gå in. Sara stod kvar och ville veta vilka de var innan hon släppte in dem i huset. Mannen tog fram en plånbok och öppnade den. Något förstummad kunde hon läsa sig till att han var polis från Göteborg och hette Stefan. Den andre mannen visade även han sin legitimation. Hon förstod ingenting. Vad ville polisen henne? ”Jaha, kom in då, men jag har mat på spisen”, sa Sara och gick före mot köket. Hon kom in i sista sekunden för att rädda såsen från att brännas vid. De två poli-serna slog sig ner vid köksbordet och inväntade att husets ägarinna kunde prata. Hon sa med ryggen åt gästerna att de fick prata med hon lagade maten, för hon kunde inte gå ifrån. ”Det vore bra om du satte dig ner”, sa Stefan. ”Om en stund, just nu går det inte. Vad gäller det?” ”Vi tar det när du kan prata obehindrat”, svarade Stefan. De två poliserna såg på varandra men ryckte bara på sina axlar. De väntade tålmo-digt på stunden då de kunde frambära sitt budskap. Till slut sköljde hon av sina händer och torkade dem på handduken. Hon satte sig ner mitt emot dem vid bordet och lade handflatorna på den sträva bordsskivan av ek. Hon sa att hon var idel öra. Stefan tog ett lätt andetag och andades ut. Han försökte fokusera så att han fick kraft att få fram orden. Det tog för lång tid och Sara nästan lite ilsket sa att hon inte hade tid, de fick skynda sig på. Han nickade och öppnade munnen. ”Äger du och din make en svart Lexus LS?” Han läste upp ett bekant registreringsnummer. Sara flackade med blicken mellan Stefan och hans kollega. Vad var det frågan om? Var deras bil stulen? Nu fick någon berätta vad som stod på. Stefan suckade och skakade på sitt huvud, mest för sig själv. ”Med tanke på omständigheterna just nu kommer det här nog som en chock”, sa Stefan och slog ut med en hand mot spisen. ”Jag är hemskt ledsen att behöva säga det här, men vi har hittat er bil vid Askims badstrand och det är inget kvar av den.” ”Vad då? Vad menar du med inget kvar?”, frågade Sara chockat. ”Den är helt utbränd. Det är bara skalet kvar.” Sara drog efter andan och handen for upp till munnen. Orden gick inte fram till henne och som lamslagen frågade hon om det var sant. Stefan nickade sakta. Bilen var helt förstörd. ”Fanns det någon i?”, stammade hon fram med darrande läppar. Hon ville inte höra svaret. Han skulle ju komma hem på mat, det var ju därför hon ansträngde sig, tänkte hon. Det var ju deras förlovningsdag idag. ”Brandmännen kunde inte hitta några kvarlevor, så vi får anta att din make inte var inblandad i branden. Det hördes en svag lättnadens suck från Sara men hon fick inte fram några ord. Om Robert inte satt i bilen när den övertändes, var befann han sig då? Han hade lämnat hemmet för två timmar sedan för att ordna med lite ärenden. Mer ville han inte säga. Det var hans första semesterdag och han hade sett fram mot att få måla färdigt de sista meterna på verandaräcket bakom huset. Han kanske skulle köpa färg när han ändå var inne på sitt jobb i Göteborg, tänkte hon. Han hade sagt att färgen tagit slut och att han behövde ytterligare tjugo liter. Ett sista besök på firman för att underteckna några bokslut, sedan fem veckors semester. I början av juli skulle de till Spaniens östkust för två veckors ledighet. ”Det finns några frågetecken runt din mans försvinnande.” Allting snurrade i Saras huvud. Vad då försvinnande? Vad var det som hände? Hon gapade av förvåning och höjde sina händer i ett stopptecken. ”Vad är det du sitter och säger? Är min man försvunnen? Jag pratade med honom för en timme sedan”, utbrast hon häftigt. Hon reste sig och gick snabbt fram till köksön där mobilen låg. Roberts mobil-nummer var först i senast slagna nummer och hon ringde det. Efter första tonen kom den neutrala rösten som sa att numret hon försökte ringa gick inte att nå för tillfället. Hon sänkte mobilen och stirrade på displayen. ”Thomas, du kan väl berätta om stoppet”, sa Stefan och såg på sin kollega. Sara lutade sig förfärat mot köksbänken och såg på den än så länge tyste polisen. Han berättade att en patrull hade haft trafikkontroll i Askim där Robert hade stoppats för körkortskontroll och nykterhetstest. Han hade stoppats för fortkörning där han kört sjuttio på en femtiosträcka. Klockan hade då varit halv fyra. Med sig hade han haft en kvinna och enligt den närvarande polismannen hade Robert verkat vara stressad. ”Har du någon aning om varför han skulle vilja försvinna?”, frågade Stefan. ”Han är inte försvunnen! Om bilen brinner söker han väl skydd någonstans! Det förstår du väl!”, fräste Sara. ”Jag är verkligen ledsen att behöva säga det här, men tror du att han skulle vilja förbli försvunnen?” ”Vad är det för frågor?” Hon kände sig mer upprörd än förtvivlad. Robert var inte försvunnen, han var bara upptagen för tillfället. Sysselsatt med att inte bli innebränd i en bil. Han skulle ringa när han fick möjlighet. Mobilen hade väl kanske blivit kvar i bilen och var smält. Det var därför han inte kunde svara, den var trasig. ”I dagsläget misstänker vi inget brott, men det faktum att han är försvunnen efter bilbranden gör att vi måste utreda det. Har han försökt ringa hem?”, sa Thomas. ”Nej, det har han inte!”, snäste Sara. ”Om han gör det vill vi prata med honom.” ”Är han misstänkt för något brott?” ”Nej, som jag sa, i nuläget finns det inga brottsmisstankar. Vi behöver ändå prata med honom eftersom det är en bil som har brunnit. Om han ringer eller kontaktar er är jag tacksam om du hör av dig till oss.” ”Om han kommer hem?”, fick Sara fram. Hon förstod det fortfarande inte. ”Har det hänt något utöver det vanliga den senaste tiden? Samtal, brev, har ni blivit kontaktat av någon för er okänd person?” Sara kände sig mörbultad och visste inte vad hon skulle tro. Var han kidnappad? Stefan varken bekräftade eller dementerade den frågan. Visste Sara vem kvinnan var? Nej, det gjorde hon inte, men gissade att det kanske var en klient eller sin sekreterare. ”Som sagt, han är i alla fall inte död”, sa Thomas i ett försök att lätta upp stäm-ningen. Sara blängde ilsket på honom. Var han nyutexaminerad från polishögskolan? Vad var det för amatörmässig kommentar. Fräsande ljud från spisen fick Sara att fara upp och rusa mot potatisen. Vatten forsade över kastrullkanten som en fontän och hon svor lågt. Nu skulle hon behöva rengöra spishällen och det var ingen enkel procedur. Hon ställde kastrullen omilt på arbetsbänken av sten bredvid spisen och vände sig om. Poliserna hade rest sig och sa att de skulle låta henne få vara ifred. ”Om han hör av sig”, sa Stefan och sträckte fram sitt kort. Stefan Enström, kriminalkommissarie vid Göteborgspolisens cityenhet. Sara höll kortet mellan sin tumme och pekfinger och följde konstaplarna ut till dörren. Hon såg efter dem när de backade ner för garageuppfarten från vägen. När de hade svängt runt på gatan och hon inte såg dem längre stängde hon dörren. Sedan stod hon still och stirrade in mot vardagsrummet. Där på soffbordet stod två vinglas. De hade druckit igår kväll framför en film och glasen stod kvar. Vad hade hon varit med om? Plötsligt kände hon hur det vände sig i magen och hon släppte visitkortet och rusade mot toaletten. -
Posted on: Wed, 10 Jul 2013 19:22:26 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015