Utarbetad och sliten packade jag min Yamaha med tält och liggunderlag, drog söderut. Året var 1994, jag var singel och såg fram emot en vederkvickande tur på motorcykel. Det knastrade i gruset när jag svängde in på gården till Kosta glasbruk. Lite stel efter trettio mils aktiv körning gick jag de få stegen till hyttan. Det var lågsäsong, inte en turist i sikte. Porten in till glasugnarna var öppen. Jag kände värmen från glasmassan, såg arbetarna ifärd med att blåsa konstfulla fat och vaser. Till vänster stod det fyra personer. Jag urskiljde en kvinnas röst. Nyfiket närmade jag mej den diskuterande gruppen, försökte verka ointresserad genom att vända mej bort. Men öronen var på helspänn! Ulrika Hydman-Wallien hade fått en idé och nu stod hon endast ett par meter bort, försökte övertyga tre gamla hyttmästare om att göra glaskonst på ett sätt de aldrig gjort förut. Alltsedan slutet av 1950-talet har jag besökt glasriket. Först tillsammans med mor och far, sedan i andra konstellationer. Kosta har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Här fick jag som sjuåring en liten smal vas med luftbubbla i den tjocka bottnen, här har jag som student fått se hela produktionskedjan inifrån och sist men inte minst, här har jag fått lyssna till en känd konstnärs "utvecklingssamtal". I slutet av femtiotalet upplevde jag att det fanns många glasbruk. Pappa spanade efter skorstenar. Så fort vi närmade oss ett samhälle med en uppstickande skorsten svängde far in där och vi fick se ännu ett glasbruk i full drift. Några år senare var det tyst och stilla i många av hyttorna. Efter ytterligare ett antal år kunde man åter känna värmen från den smälta sanden. Så småningom satsade Jansson stort, slog ihop de stora konkurrenterna Kosta-Boda och Orrefors. Häromåret öppnade han ett nytt hotell i Kosta. Glasriket levde upp, framtidstron flög som jagande svalor ur kommungubbarnas halsar. Nu skulle det svenska glaset åter erövra världen! Idag är pengarna slut, kunderna har vänt kolossen Jansson byggde ryggen. Men konstglaset lever! De små hyttorna frodas och det är en fröjd att höra framtidstron hos blåsare och glaskonstnärer. Sysselsättningen inom glasindustrin kommer aldrig mer att få någon större betydelse för de hårt drabbade glasbrukskommunerna men att hantverket finns kvar är en seger för en världsberömd svensk tradition.
Posted on: Tue, 11 Jun 2013 16:51:15 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015