Ännu en gång har jag klättrat stretat klamrat mig upp till toppen, bara för att åter se....fel utsikt eller snarare ingen utsikt alls bara oigenomtränglig dimma jag lägger mig ner och vilar själen likväl som kroppen innan jag ska börja klättra igen nästa berg eller hög av stenar som alla ensamma jägare måste jag finna rätt väg själv men gå i flock är inget jag tycker om det kan bli ännu mer galet om jag ska lyssna utåt på andra bara jag vet vad jag söker. jag är envis även om vilostunderna tenderar att bli längre så reser jag mig upp gång efter gång undrande vad det var som jag skulle lära mig av detta jag har levt merparten av mitt liv sökandet efter den stilla kärleksfulla plats jag ska leva resten av det den hägrar mer och mer en plats att kunna vara trygg i mig med någon som är säker på sig utan massa måsten och felsökningar bara slå mig ner och ta emot med självklarhet inget klagande eller grälande för sakens skull utan med respekt för olikheter som berikar att i enkelhet kunna sträcka ut sin hand möta en annan så jag måste börja klättra igen kanske är det då när jag kommer till toppen som jag får möta det jag önskar mig kan börja andas fritt igen av vetskapen jag äntligen har kommit hem lämnat alla spöken skelett ryggsäckar fulla med skräp bakom mig endast sparat den med visdom erfarenhet glädje lycka kärlek till livet och allt levande.// ACe
Posted on: Fri, 12 Jul 2013 21:41:26 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015