Igår pratade jag med en granne som var sjuk förra veckan. Hon var tvungen att åka till akuten i Mölndal. På akuten kräktes hon på golvet. Läkaren gav henne värk- och sömtabletter och skickade hem henne. Utan att ha ställt diagnos. Några år sedan hade min mamma bröstsmärtor och svårt att andas. Vi åkte till akuten på Sahlgrenska. Väl inne på akuten pratade jag med en sjuksköterska. "Hon får sätta sig ner och vänta." "Vad?" "Hon får vänta." "Vadå vänta? Det vet du likaväl som jag vad bröstsmärtor och andnöd kan vara och vilken prioritet det har på akuten." "Hon får vänta." Jag tappade tålamodet och höjde rösten. Rejält. "Antingen tar ni emot min mamma nu eller så ringer jag polisen!" Sköterskan såg att jag menade allvar och tog min mamma med in till en läkare. Jag var så arg så jag skakade. Ska det vara så här? Vad händer med dom som är ensamma, tystlåtna, inte vill besvära och inte har någon som kan föra deras talan? Ska dom sitta tyst och vänta på att det eventuella hjärtstilleståndet ska inträffa innan akutens personal vaknar till liv? Ska det vara så här?
Posted on: Fri, 06 Sep 2013 07:57:15 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015