Konstnärens läxa Nadja var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och en stor artistisk talang hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen, och nu var hon snart färdig. "Nu återstår bara en lektion" sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla, som skall bli ditt mest framstående verk hittills." Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. Detta var sannerligen hennes bästa verk. "Mycket bra" berömde läraren. "Ta nu tavlan till stadens torg och häng upp den där så att alla kan se den. Häng också upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmän beskådning, och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett X". Nadja gjorde precis som läraren sa, och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till torget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Skulle tavlan vara fri från X-markeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med X. Nu skulle hon säkert bli underkänd. Bedrövad återvände hon tillbaka till skolan, och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket, utan bad Nadja göra en ny tavla - om möjligt ännu bättre än den förra. Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. Hon ville ju så gärna lyckas! Läraren berömde även den nya tavlan, och förklarade att också denna skulle ställas ut på torget. Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda. Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill. Och tänk - när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel. Glädjestrålande återvände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare. "Du har lärt dig den sista läxan du behöver", sa läraren med ett leende. "Och lärdomen är denna: det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med X, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från X, eftersom bedömarnas egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din talang och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv skall bedöma någon annans livsverk". Källa: Det är aldrig kört, del 4 av Kristina Reftel, förlag Argument
Posted on: Mon, 19 Aug 2013 20:04:51 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015